Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Utanför lagen. Af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de komma till den plats, öfver hvilken
den vackra stjärnan tindrade, skulle all
ångest vika. Men jag kände något
kallt bakom mig och då jag vände på
hufvudet, såg jag en djup svart skugga
följa mig och åter försökte jag springa,
men stegen blefvo endast tyngre och
tyngre och skuggan kom allt närmare
och närmare. Och månen sken allt
klarare, jag har aldrig sett eri sådan
stor, klar och kall måne, det var, som
om den hånskrattat åt min ångest och
snön blef så hvit i det där
månskenet och jag frös ända in i själen. Så
kom skuggan alldeles inpå mig och
då såg jag, att det var döden, och jag
kände hur jag stelnade bort vid hans
vidrörande och så vaknade jag.»
Hon hade blifvit dödsblek, medan
hon talade och till och med Margits
rosenkinder hade mistat sin färg och
det dröjde en stund innan hon sade
något, men så skakade hon energiskt
af sig den dystra stämningen och
tröstade så godt hon kunde.
»Kära Inga lilla, det var ju bara
om ditt äfventyr i går, som du har
drömt, nu får du slå bort alla dystra
tankar och bli glad igen», skämtade
hon, men Ingegerd blott skakade på
hufvudet.
»Nej, det var något, som kommer
att hända, jag tror, att jag en gång
dör ensam i snön», invände hon
tungsint.
Margit måste nästan gräla på henne
för att få henne på andra tankar och
, för att inte göra väninnan ledsen,
låtsades Ingegerd glömma sin hemska dröm.
Men då hon blef ensam, kommo
de mörka tankarna tillbaka med
förnyad styrka.
Hvilken salighet skulle det ej ha
varit att ha fått gå in i evigheten i går,
då Leslie Seaforts starka arm omslöt
henne. Ensam i lifvet, ensam i
döden, fanns väl bittrare lott!
Då hon klädde sig till middagen
valde hon en toalett af mjukt
elfenbenshvid kläde, som gaf ett egendom-
ligt behag åt hennes mörka, vackra
ansigte. Med dröjande steg gick hon
ned i salongen, hon darrade vid
tanken på att återse Leslie Seafort.
När hon kom in i det stora
rummet, blef hon förskräckt stående på
tröskeln, den hon tänkte på var ensam
därinne. Han reste sig och gick emot
henne och hans vackra ögon lyste med
en underlig, varm glans. Allt blodet
rusade till Ingegerds kinder och i trots
af henne själf förrådde hennes ögon
den hemlighet hon så väl bevarat tills
nu. Han tog hennes båda händer och
tryckte dem mot sitt bröst.
»Dearest love», hviskade han så lågt
och innerligt, att Ingegerd fick tårar i
ögonen. Då lade han armen omkring
henne och kysste bort tårarna.
»De äro min tillhörighet, liksom du
själf», sade han med sin låga,
smekande röst, »vi ha båda stått inför
döden, nu gå vi hand i hand genom
lifvet som man och hustru, ständigt
tillsammans, aldrig skiljda.»
Ingegerd blef alldeles blek, hon såg
upp till honom med sina mörka
strålande ögon och svarade lugnt och fast:
»Jag skall bli din hustru och vara
det så länge du älskar mig högre än
din frihet, men intet lagligt band får
finnas mellan oss, så att du kan gå,
då du känner friheten locka.»
Han blef för häpen för att kunna
svara och så fortsatte hon lågt och
snabbt:
»Jag kan inte glömma hvad du
sade för ett par dagar sedan och jag vill
inte binda dig vid mig. Om jag
älskat dig mindre, skulle jag aldrig tänkt
på ett sådant steg, men nu kan jag
icke lida tanken på att du skulle känna
dig bunden. För öfrigt står jag
ensam i lifvet och behöfver ej aflägga
räkenskap öfver mina handlingar inför
någon nu, då jag är myndig. Vi
kunna ju resa långt bort, där ingen
känner oss och lefva helt för vår kärlek,
men du måste lofva mig att uppriktigt
säga, när det är tid att skiljas och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
