Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Utanför lagen. Af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon lydde oemotståndligt hans röst,
och började gå fram och tillbaka i
grottan för att få blodet i omlopp.
Leslie frågade om hon tillät, att han
rökte och på hennes jakande svar,
tände han sin pipa, som han alltid bar
på sig. För att förströ henne började
han berätta om sina resor och till slut
kom han att berätta om sitt eget hem
däruppe i de skottska högländerna.
Ingegerd hörde tyst på, hon slöt
ögonen för att icke ens inför mörkret
förråda hvad hon kände. Icke var det
ångest för döden, fast hon kände sig
viss om, att de aldrig skulle röra sig
bland de lefvande människorna, endast
en jublande fröjd att få dö med
honom, då hon aldrig kunde hoppas på
att lefva med honom. Hon hörde hans
röst, men så underligt aflägsen, till
slut tyckte hon sig sjunka i ett djupt,
mjukt mörker, som slöt sig kring
henne — var det döden?
Plötsligt väckes hon ur sin domning
af ett skarpt ljussken, som liksom skar
sönder mörkret, som omtöcknade
hennes hjärna. Hon öppnade förvirrad
ögonen och såg Leslie Seaforts mörka,
befallande ansikte framför sig.
»Ni måste hålla Er vaken ännu så
länge, vi äro snart hemma igen»,
sade han. Då först såg hon ett par af
gårdsfolket från Ekerö med stora bloss
i händerna. De hade skickats ut att
söka efter dem båda och Leslie hade
fått syn på ljuset från blossen och
ropat på dem. På Ekerö var allt i den
rysligaste förvirring och allt folket var
uppbådadt för att leta reda på
Ingegerd och Leslie.
Då de väl kommit fram, blef
glädjen bland de hemmavarande
utomordentlig, men Ingegerd måste genast
föras till sängs och Leslie fick ensam
redogöra för den äfventyrliga färden
och Hubert och hans lilla förskrämda
hustru både bannade och tackade
honom på samma gång.
Följande dag var mulen och grå
och det låg något tryckande i luften.
Fru Margit hade flera gånger varit
inne hos sin vännina, men denna sof
djupt och tungt, fast klockan redan var
öfver tolf.
I kakelugnen brann en stor brasa
och Margit drog en länstol fram till
elden och satt och såg in i lågorna,
medan hon väntade på, att den
sof-vande skulle vakna. Hon satt länge
försjunken i tankar, då hon hörde att
Ingegerd började andas tungt och
mödosamt i sömnen. Hon reste sig
genast och gick fram till sängen och
fick se, att väninnans anletsdrag voro
förvridna liksom i ångest, så satte hon
sig plötsligt upp och gaf till ett
för-tvifladt rop. Margit talade lugnande
vid henne och då vaknade Ingegerd
och såg sig förvirrad omkring.
»Jag drömde något så förfärligt»,
sade hon rysande.
»Det är väl inte att undra på efter
den där äfventyrliga färden igår»,
svarade Margit med sin lugna, blida röst.
»Men nu ska’ du ligga och hvila dig
en stund, så ska’ jag säga till om
té och så dricka vi det tillsammans och
prata lite också», tillade hon
skrattande. Hon gick fram till fönstren och drog
ned gardinerna och tände det
elektriska ljuset för att förjaga den dystra
stämning, som den mulna dagen
framkallade.
Sedan jungfrun varit inne med en
frestande tébricka, kunde hon inte
längre styra sin nyfikenhet, utan frågade:
»Hvad drömde du för något?»
Ingegerd såg dystert framför sig.
»Jag tyckte, att jag gick ensam i
snön en mörk natt och allt var så
öde och tyst och snön låg så
glimmande hvit öfver hela jorden, och
jag måste gå och gå, men det var
så tungt, som om fotterna varit af
bly. Så gick månen upp, men den
lyste så att jag blef rädd och ville
springa, men jag kunde det inte, för
fotterna voro så tunga. Långt, långt borta
på himlen såg jag en stor, klar stjärna
gnistra och jag visste, att om jag kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
