Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Utanför lagen. Af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort en stund, men han fattade icke
ordens mening, han endast såg på
henne med sina underliga,
feberglän-sande ögon, som tycktes återspegla
fjällvärldens dystra, förstelnade sorg.
Ingegerd kysste honom till afsked,
lidelsefullt, med bristande hjärta, gick
ifrån honom med en känsla som att
gå från en öppen graf.
Först vid niotiden kunde hon ge sig
iväg, då började det ljusna. Ute var
bistert kallt, men hon var varmt klädd
i en kort, bekväm skiddräkt och hon
kände icke kölden.
I den halfskumma dagern ilade hon
fram öfver det hvita snöfältet, hetsad
af dödsångest. Utför de branta stupen
gick det i hvinande fart framåt allt
snabbare och snabbare.
Timme efter timme gick, men hon
fortsatte alltjämt, tanken på Leslie,
ensam, döende i det ensliga hemmet,
dref henne framåt. En gång måste
hon stanna, hon kände nästan olidliga
plågor i ryggen, men en blick på
klockan kom henne att resa sig på
nytt och trots allt fortsätta. Half tre
var hon framme vid doktorsbyggnaden.
Med darrande händer tog hon af sig
skidorna och knackade på. En
gammal kvinna af lapptyp kom och
öppnade och mönstrade skarpt den
främmande.
Ingegerd kunde knappast hålla sig
upprätt.
»Doktorn», stammade hon till slut.
»Han är inte hemma», svarade
kvinnan.
Liksom träffad rakt i hjärtat sjönk
Ingegerd till marken. Lappkvinnans
hårda drag veknade.
»Stig in och vänta, han kommer
kanske snart», sade hon i vänligare
ton.
Hon lydde uppmaningen och gick
in i det stora, varma köket, där hon
utmattad sjönk ned i en stol.
Den gamla frågade, hvarifrån hon
var och om hon ville ha något att äta.
Vid den deltagande röstens ljud var
det som något brustit inom Ingegerd,
något länge ingestängdt och hämmadt,
som nu fritt strömmade ut i ord. All
de ändlösa dagarnas ångest och de
hvita fjällens förlamande skräck löstes
och * lyftades som en börda från
hennes marterade själ. Hon dolde intet,
det var som en befrielse att ändtligen
få tala ut inför en kvinna.
Den gamla lyssnade som till en
hemsk saga.
»Bo ni däruppe i den lilla stugan,
den platsen är dömd af fjällfolket»,
sade hon tvekande.
»Ingen har någonsin sagt ett ondt
ord till oss», genmälte Ingegerd.
»Nej, det är inte sådana, som säga
något, jag menar fjällvättarna», sade
gumman och kastade en skygg blick
omkring sig. »Men kanske de inte
vilja frun något ondt, eftersom hon
kunnat komma ända hit oskadad».
Hon gjorde i ordning mat medan
hon talade och tvang gästen att äta
och bad henne sedan att hvila en stund,
tills doktorn kom.
Ingegerd lydde som ett barn, men
någon hvila fann hon ej, hennes
tankar voro hos Leslie, som var i sådant
behof af hjälp. För ett år sedan hade
han räddat hennes lif, skulle hon kunna
göra något för att nu rädda hans?
Hon for förskrämd upp ur sina tankar,
hon tyckte sig ha hört hans röst, som
ropade henne vid namn. Men endast
lappkvinnan fanns därinne och hon
satt tyst borta vid spiseln och sög på
sin pipa.
»Har inte doktorn kommit ännu»,
frågade hon, »för då vågar jag inte
stanna borta längre, jag måste tillbaka
hem.»
Hon gick fram till doktorns
skrif-bord och satte sig ned och skref en
klar och tydlig redogörelse öfver hvilka
de voro och hur de blifvit öfverraskade
af snöstormen och tvungits att stanna
i ödemarken. Hon besvor doktorn
att komma och hjälpa dem, innan det
var för sent, ty de voro bragta till för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
