Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1906 - Utanför lagen. Af Anna-Lisa Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tviflan och voro räddningslöst förlorade,
om icke hjälp kom genast.
Når hon slutat skrifva satt hon och
såg ut genom fönstret, det var nu
alldeles mörkt och månen kastade ett
bländande silfversken öfver den hvita
snön och Ingegerd påminde sig med
en rysning den dröm hon haft för ett
år sedan. Men kärleken var starkare
än all ångest för mörker och tystnad
och hon reste sig beslutsamt för att gå.
»Gif doktorn detta och bed honom
komma genast», sade hon till
lappkvinnan, som förgäfves sökte hålla
henne kvar. Ingegerd såg in i det
mörka, skrynkliga ansiktet och i
plötslig, obehärskad förtviflan slog hon
armarna om den gamlas hals och
tryckte sig gråtande intill henne. »Tack
för all vänlighet», hviskade hon, »bed
till Gud för oss olyckliga.»
Kvinnan strök tafatt öfver det lena
hufvudet, men hon fann inga ord till
svar, endast smekte, ömt som en mor.
Då Ingegerd gått, stod hon och såg
efter henne, tills den försvinnande
gestalten uppslukades af skuggorna.
Mot kvällen kom doktorn hem och
fick genast läsa hvad den främmande
kvinnan skrifvit. Den gamle läkaren
säg betänksam ut, när hushållerskan
talade om, att Ingegerd snart skulle
bli mor och nu gett sig af ensam
bland fjällen.
Så fort han ätit steg han upp i
skjutsen, som skulle föra honom till
den lilla stugan, som var väl bekant
för skjutskarlen. I ilande fart gick det
framåt i den stjårngnistrande
vinterkvällen. Doktorn satt insvept i sin
päls och tänkte på sin längesedan för-
svunna ungdom, då han gift sig med
sitt lifs enda kärlek, han tänkte på den
korta tiden deras lycka varat, hur
dagarna svunnit hän, klara, solbelysta
liksom daggdroppar återspeglande en
himmels härlighet och glans. Han
mindes den dag, då han fick gömma
i jordens sköte den som spridit sol
öfver hans lefnad, som utom henne
icke ägde något värde.
Då hade han flyttat upp till denna
aflägsna plats, där intet påminde om
hans förlorade lycka.
Brefvet, som den främmande
kvinnan lämnat, väckte minnet af hans
egen ungdom och han beslöt att göra
allt för att rädda de båda unga.
Allt närmare kommo de, månens
klara sken belyste skarpt det hvita
landskapet och i fjärran syntes den
lilla stugan tydligt afteckna sig.
Plötsligt höll körsvennen inne, ett mörkt
föremål låg midt i deras väg.
Gripen af en fasanfull ångest
skyndade doktorn ur släden. 1 snön låg
Ingegerd, stel och kall, och de brustna
ögonen stirrade i namnlös förtviflans
ve mot hemmet, som hon aldrig nådde.
Slutet intill bröstet i ett krampaktigt
famntag höll hon ett dödt barn.
Doktorn och skjutskarlen hjälptes
åt att bära den dystra bördan till
släden och så fortsattes färden fram till
stugan. Därinne rådde dödens
tystnad, doktorn strök eld på en sticka
och vid den fladdrande glimten
upptäckte han bädden, där Leslie Seafort
slumrat in i den eviga sömnen. Den
gamle läkaren gick fram och böjde
sig ned öfver honom.
Öfver den dödes ansikte låg frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
