Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
döfvade af smärtan, gäller det att blott blicka framåt,
icke tillbaka, på det att vi icke må förstelna och gå
under.
Och vi måste energiskt akta oss för sorgen. Ty den
är dödens herravälde öfver lifvet. Allt, som råkar
under dess herravälde dör. Därför är det intet under,
att sorgen förlamar vår inre människa och visar sig
som ett ödesdigert hämmande af lifvet åt alla håll.
Man lefver i dödens skugga, d. v. s. man lefver icke
mer, utan man endast uthärdar lifvet och släpar sig
igenom sina dagar. Slapp, trött, ansträngd,
bekymrad, förtvivlad låter man sig drifvas omkring och
släpar sig vidare, ögat fördunklas af tårar. Man
ser hvarken det som är skönt och som gör lifvet
värdefullt eller ögonblickets anspråk på oss och de
uppgifter, som just vår förlust förelägger oss. Sorgen
trubbar af alla känslor, till och med känslan för de
lifsvibrationer och impulser, som utgå från det
inflytande den bortgångne utöfvade på oss. Sorg är
otrohet mol den hänsofne, emedan den förlamar oss
och på så sätt hindrar oss från att träda i breschen
och fylla ut tomrummet.
Och den är i ännu högre grad otrohet mot de
lefvande, emedan den gör oss främmande för våra
plikter mot dem. Men framför allt är den otrohet mot
oss själfva, emedan den prisger oss åt dödens
förbannelse.
Visst kommer sorgen öfver oss med
öfverväldigande makt. Men vi få på inga villkor öfverlämna
oss åt den, mycket mindre vårda den, utan vi måste
slå den till marken; kosta hvad det kosta vill. Jag
säger ingenting om den smärta, som genomtränger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
