Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
oss, när det käraste vi äga slites ifrån oss. Ingen
må söka att bedöfva denna smärta, så länge han kan
uthärda den. En stor smärta är alltid en väckelse
till lif, en källa till rening och förnyelse, till sällsynt
klarhet och ny utveckling, så länge den är en
ursprunglig känsla. Men smärta är någonting annat än
sorg. Ty sorg är det suggestiva tillstånd hvari vi
försättas genom en närstående människas död, n/är
vi låta hypnotisera oss af den.
Därför måste vi samla all vår kraft och värja oss
mot sorgen, då den blifver oss öfvermäktig. Men då
är det icke nog, att vi bjuda den ett inre motstånd,
utan vi måste energiskt söka lösgöra oss ur dess bann.
Så länge vi icke energiskt vända oss från grafven
mot lifvet, förblifva vi bundna af den olycka, som
drabbat oss genom vår förlust, och kunna absolut ej
befria oss därifrån. Så länge är vårt personliga lif
helt och hållet förlamadt däraf och liksom dött för
allting annat. Det är icke heller nog, att vi finna oss
däri, utan vi måste vända oss bort därifrån. Så
länge vi dröja och se oss tillbaka, stå vi förlamade af
det slag, som drabbat oss genom vår lefnadslyckas
sammanstörtande; kanske äro vi helt tåliga och
behärskade, men oförmögna att lefva. Först när vi
beslutsamt vända och försöka gå framåt, löses
förtrollningen. Därför måste vi uppbjuda alla våra
krafter för att åter börja lefva.
... Vi få under inga omständigheter gifva efter
för smärtan, hängifva oss åt förtviflade tankar,
upprörda grubbla öfver förlusten, utan vi måste lugna
oss, vara manliga och blifva starka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
