- Project Runeberg -  Värjfäktning /
2

(1888) [MARC] Author: Viktor Balck With: Jacob Hägg, Bruno Liljefors, Olof Sörling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - En kortfattad öfversigt af fäktkonsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 FÄKTNING

ty i annat fall har det föga värde för honom; detta gäller i första hand offi-
ceren. Många andra bära emellertid ett vapen vid sidan, utan att ega minsta
bekantskap med detsamma.

En kortfattad öfversigt af fäktkonsten.

>Fäktningen är lika gammal som kriget — eller fäktkonsten är jemnårig
med krigskonsten.» Dock tillhör den egentliga fäktkonsten, satt i system och
representerad af de olika skolorna, den nyare tiden. Fäktkonstens första
spår finnas hos de asiatiska folken, hinduer och perser. De skönhetsälskande
grekerna satte visserligen andra gymnastiska öfningar, såsom brottning, lö-
pande, dans m. fl. högre, då det gälde en harmonisk utveckling af kroppens
alla anlag eller uppfostran i allmänhet. Fäkt- och stridöfningarne blefvo
emellertid icke försummade och grekerna ansågo vapenfärdighet såsom en
nödvändig gren af den medborgerliga uppfostran. 5

Knylnäfvekampen torde dock i Grekland, som flerestädes, hafva varit
den första och naturligaste arten af fäktkonsten i vidsträckt bemärkelse.

Romarne voro ej sjelfve så ifriga utöfvare af gymnastiska öfningar och
täflingsstrider. Under det att dessa i Grekland voro den frie mannens rättig-
het och segrarnes bragder förhärligades i sång och minnesmärken, ansågo de
förnäma romarne under sin värdighet att deltaga deri. De romerska gladia-
torerna utgingo som bekant ur slafvarnes led, eller från den mest föraktade
folkklassen för att användas vid dessa grymma fäktarspel, hvilka blott kunde
vinna tycke hos ett så blodtörstigt och på den krigiska utbildningen framför
allt annat arbetande folk som de gamla romarne. Redan Cesar underhöll
en mängd gladiatorer och Trajanus lät under loppet af en etthundratjugotre
dagars fest 10,000 gladiatorer uppträda på skådebanan för att uppoffras.
Cajus framstälde på amfiteatern 1,000 fäktpar på en gång. Gladiatorerna
hade dagliga fäktöfningar, hvarvid träsvärd begagnades samt utfall och hugg
gjordes mot en påle. Då den skicklige segraren vid dessa gladiatorsspel
nästan alltid var säker om beröm och frihet, under det att den besegrade fick
döden, så uppstod helt naturligt stor färdighet i vapnens skötande och utan
tvifvel har den egentliga fäktkonsten här sin vagga. Det var emellertid ett
inflytelserikt exempel för det romerska folket att nästan dagligen bevittna,
hurusom hundra- till tusentals beväpnade män höggo hvarandra i stycken
med ett så utomordentligt mod, att de icke gåfvo ett ljud af svaghet eller
klagan ifrån sig, ännu mindre vände ryggen till eller ens veko åt sidan för
motståndarnes hugg. Detta var dock ett onaturligt slöseri med kraft och blod.
De romerska fäktarspelen, hvilka existerade mer än ett halft årtusende och
hvartill hvarken förr eller sedan finnes ett motstycke, utöfvade, som sagdt,
ett stort inflytande såväl på det offentliga lifvet som på nationalkarakteren.
TR begagnades, förutom flera andra vapen, det korta, tveeggade romerska
svärdet.

Äfven de romerska soldaterna: öfvades mycket i fäktning såsom en för-
beredelse till kriget. De fäktade morgon och afton mot pålar, mot hvilka de
utförde hufvud-, sid- och benhugg samt stötar, under det de retirerade och
avancerade, gjorde finter m. m. och betraktade pålen som en verklig mot-
ståndare. Vi känna af historien resultatet af dessa fäktöfningar, då ju den
romerska soldaten i allmänhet var sina fiender öfverlägsen i handgemänget.
Stöten tyckes dock hafva öfvats mer än hugget.

Våra förfäder egde stor vapenfärdighet; äfven de brukade svärd, hvarvid
dock hugget spelade hufvudrolen. Hos dem gälde kroppsliga färdigheter
såsom dygd. Att bära vapen var en uråldrig och allmän sed; och denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 8 21:27:40 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varjfakt/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free