Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fäktmaterielen - Värjans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRJFÄKTNING 11
igt väl arbetade klingor utgingo mestadels från Spanien och voro under 15- och
1600-talen det ridderliga duellvapnet. Det var under 16- och 1700-talen som värjan
konseqvens med fäktkonsten utvecklades till ett finare och lättare stötvapen,
med fyr- eller sexsidig klinga och slutligen till tresidig stukatklinga. Under
1600-talets midt uppstodo de fabriksmessigt arbetade, flata klingorna, hvar-
med härarne beväpnades. Skilnaden mellan den värja som afsåg kriget eller
blott duellen, d. v. s. den enskildes fäktkonst, skönjes redan på 1500-talet;
men framträdde allt tydligare, i synnerhet på 1700-talet, då de båda ytterlig-
heterna samtidigt förekommo uti de fina, med stukatklinga försedda hofvär-
jorna och i den tidens kraftiga huggvärjor, de s. k. pamparne.
Fästet har liksom klingan sin utvecklingshistoria. Under medeltiden
hade svärdfästet i regeln den enkla, rena korsformen, hvilken det länge bibe-
höll; först under 1400-talet förändrades fästet, i det parerstången började an-
taga vexlande former, hvaraf den s-formiga, med eller utan knappar på än-
darne (fig. 4), var den vanligaste. Småningom erhöll fästet äfven andra till-
satser, dels för prydnadens, dels för skyddets och fäktningens egen skull. Så
tillkom den s. k »tumringen», hvilken senare fördubblades och utgick såsom
»parerring» åt båda sidor (fig. 4), hvarjemte parerstången delade sig i »pa-
rerbyglar», af hvilka den ena, »handbygeln», som ännu förekommer på detta
århundradets värjor, böjer sig uppåt och fästes i värjknappen (fig. 5 och 6);
de öfriga utgingo åt sidorna och delades ofta på ett mycket konstmessigt
"> sätt (fig. 6). Slutligen tillkom -parerplåten, som antingen afslutade det mer
eller mindre rika korgfästet, eller vid enklare former infäldes i parerringarne
(fig. 5 och 6).
Dessa konstrikt sammansatta och med byglar i oändlighet försedda värj-
fästen hade sin högsta utveckling under midten af 1600-talet, då man bör-
jade återgå till enklare former, emedan värjan under stundom blef mindre
användbar på grund af det allt för konstmessiga fästet. Man borttog onö-
diga byglar och grannlåter samt bibehöll endast handbygeln, någon gång
fingerbyglarne (tumringen), i det parerstången utvidgades till en hjertformig
parerplåt. Denna form (fig. 10) bibehölls i olika variationer under hela förra
århundradet och fortlefver till en viss grad ännu, ehuru man börjat för stöt-
vapnet borttaga den fullkomligt onyttiga handbygeln, som blott har sitt värde
vid parerandet af hugg; men som värjan äfven kan komma i strid med hugg-
vapen, har man, åtminstone för den militära tjenstevärjan, behållit qvar hand-
bygeln, som dessutom gifver värjan mera karakter af tjenstevapen.
Medeltiden, men i synnerhet renässanstiden och förra hälften af 1600-
talet frambragte, understödda af en oöfverträfflig teknik, de praktfullaste fästen
och de utsöktaste klingor. Då jern- och stålsnideriet stod i sin blomstring,
tillämpades - detta med utsökt smak på värjfästena, hvars knapp, byglar och
parerstång öfverhöljdes med de rikaste arabesker, figurer och krigsscener i
relief (fig. 9), eller inhamrades med stor konstskicklighet guld- och silfver-
ornament i stället. Dessa arbeten utfördes i regeln af vapensmederna sjelfva
eller å deras verkstäder. Praktfästen förfärdigades äfven, hvilka voro rena
guldsmedsarbeten af ädla metaller, prydda med emaljeringar och dyrbara
"stenar. Af fästets delar voro vanligen knappen, parerstången och byglarne
af stål; kafveln af trä, var öfverklädd med skinn (hajskinn) eller sammet, på
senare tiden lindad med metalltråd. Dyrbart skurna elfenbenskaflar, inlagda
med ädla stenar, voro ej ovanliga.
Mot slutet at 1600-talet och under förra århundradet blefvo de temligen
fabriksmessigt tillverkade messingsfästena de förherskande (fig. 12); dessa
ciselerades och förgyldes, då de skulle vara fina. Emellertid förekommo allt
jemt äfven dyrbarare värjor, hvilka, i synnerhet de franska hofvärjorna, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
