Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fäktmaterielen - Värjan och floretten - Värjans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 VÄRJFÄKTNING
icke en god sådan. Den är visserligen en rak klinga med spets, men den
är framtung, samt försedd med egg och rygg, alltså en slags lätt huggvärja,
utan att lämpa sig synnerligen väl hvarken för hugg eller stöt. Värjklingan
skall vara antingen trekantig eller tväeggad, med afsmalnande och lätt spets.
Den tveeggade är derjemte stundom fyrkantig, med en större eller mindre
del af paraddelen sexkantig.
Om vi bland lifrustkammarens samlingar studera värjans konstruktion
under de olika århundradena, skola vi finna alla möjliga dimensioner och
former, från den finaste och lättaste stålvärjan till den tunga jernstången
med spets på ändan, och likväl är den kritiske och kunnige värjfäktaren så
föga tillfredsstäld med flertalet af vapen bland denna rika och dyrbara sam-
ling. Antingen är fästet för mycket utsiradt och tillkrångladt och på grund
deraf illa formadt för att kunna gifva en god fattning, eller hafva klinga
och fäste ej goda proportioner till hvarandra, hvadan afvägningen är felaktig.
Man påträffar dock ofta utmärkta klingor, i synnerhet de spanska och itali-
enska, hvaremot fästena i allmänhet äro, visserligen mycket vackra och dyr-
bara, men opraktiska. Kafveln är i regeln för kort eller illa formad, byglar
och parerstång stora och hinderliga utan att gifva åsyftadt skydd. Det är
väl sant att dessa värjor kunnat göra god tjenst; men med fäktkonstens full-
ändning hafva fordringarna på en god värja blifvit andra och flera. Man
vill nu hafva en lätt men likväl stark klinga, omsorgsfullt monterad, så att
värjan ligger väl i handen och är riktigt afvägd.
Värjans historia.
En kortfattad historik öfver värjan, enligt dess förekomst i kongl. lifrust-
kammarens vapensamling och med stöd af dess katalog, torde vara på sin
plats, innan vi öfvergå till våra dagars fäktvärja.
Det tveeggade svärdet, som var förherskande under medeltiden, var mera
ett hugg- än stötvapen, hvilket angifves af den breda klingan med den af-
rundade eller tvärhuggna spetsen. Att ega ett godt svärd var en lifsfråga
för riddaren, hvadan vapensmederna småningom frambragte ypperliga svärds-
klingor med praktfullt ornerade fästen. Det gälde att med dessa kraftiga
svärd hugga igenom en rustning. Eftersom rustningarne blefvo bättre smidda
och mera skyddande mot hugget, började svärdet erhålla mera afsmalnad
spets och förseddes redan på 1200-talet med s. k. blodränder, hvilka ej, så-
som ofta oriktigt uppfattats och namnet angifver, hade något med blodet
eller såret att skaffa, utan hade samma syfte som nutidens urskålade klingor,
att göra klingan lättare, utan att försvaga den eller förändra dess dimensio-
ner; Under 1300-talet förstärktes svärdsklingan dessutom med en utefter
flatsidornas midt löpande ås, som sedermera på 1400-talet utplattades, så att
klingans nedre del ofta hade ett lancettformigt utseende. Derutur utvecklade
sig de s. k. »borrsvärden» (Bohrschwerter), hvars smala, tre- eller fyrsidiga
klingor hade oslipad egg och sålunda endast afsågo att med den utomor-
dentligt hårda och kraftiga spetsen genomborra rustningens fogar. De s. k.
>oxtungorna» (Lingua di bue), ett slags korta svärd, med upptill mycket
breda och nedtill skarpt afsmalnande, mycket spetsiga klingor, förekommo
nästan uteslutande i Italien på 13- och 1400-talet, för att derpå alldeles för-
svinna.
Det var under 1500-talet som svärdet allt bestämdare öfvergick till vär-
jans karakter, på samma gång som den ridderliga fäktningen och särskildt
duellfäktningen, nästan uteslutande blef stötfäktning. Ur de ofvansagda 1400-
talets borrsvärd utvecklades nu den första värjtypen, som i museikatalogen
upptages under namn af »rappier». Dessa utomordentligt långa och mäster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
