Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Nyare viktiga upptäckter inom astronomien. Stjärnvärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ur stjärnornas rörelser i synlinjens riktning var det ännu
lättare, an ur deras egenrörelser, att beräkna, mot hvilken
punkt af himmelen solen närmar sig. Campbell gjorde
en dylik beräkning och fann, att solen, under antagande,
att jämförelsestjärnorna röra sig lika mycket från som till
solen, rusar fram i rummet, med en hastighet af 20 kilometer
i sekunden, mot en punkt, som mycket nära sammanfaller
med den ur stjärnornas egenrörelse beräknade.
Efter detta kan man knappast tvifla på, att man riktigt
uttydt de iakttagna företeelserna. Det, som nu skulle
vara af synnerligt intresse att veta, vore, ifall solen alltid
rör sig mot samma punkt på himmelen, således i en
rätlinjig bana, eller om denna bana sakta kröker sig. Ur
krökningens storlek kunde man vidare beräkna, hvilka
krafter länka solen i dess bana genom rymden. Vi ha
ännu haft allt för kort tid för iakttagelser af denna art,
för att kunna besvara denna högst viktiga fråga.
Säkert är, att ej, såsom Wright och Kant trodde, alla
stjärnor som vi se, hvirfla kring en gemensam stor
centralkropp, likasom planeterna kretsa kring solen, utan
deras rörelser gent emot hvarandra synas vara ganska
oregelbundna, så att man måste föreställa sig, att solen
någon gång skall stöta emot en annan stjärna eller
nebulosa på sin äfventyrliga färd. För att solen skulle råka
att stöta hop med en annan lika stor lysande stjärna,
skulle den behöfva vandra fram omkring 100 000 biljoner
år. Denna tid för solens ostörda vandring nedsättes
betydligt därigenom, att de andra stjärnorna i allmänhet
synas ha större utsträckning och massa än vår sol, och
så kommer därtill, att sannolikt ett betydligt större antal
slocknade än lysande solar sväfva i rymden. Slutligen
kan solen ytterst lätt råka in i en nebulosa. Dessa äro
nämligen synnerligen vanliga på himlahvalfvet, och många
af dem upptaga stora partier af stjärnhimlen (i motsats
mot stjärnorna, som ej synas ha någon utsträckning på
himlahvalfvet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
