Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Nyare viktiga upptäckter inom astronomien. Stjärnvärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man antar ofta, att, om solen rakade in i ett dylikt
töcken, så skulle den starkt sakta sin fart och därigenom
glödgas upp och bilda en så kallad ny stjärna, liknande
den, som blossade upp i Perseus år 1901. Att denna
åsikt ej är riktig, synes lätt af följande exempel. Enligt
Laplaces föreställning bildade solsystemets massa en gång
ett dylikt töcken, som var skifformigt utbredt och sträckte
sig så långt som till Neptunus’ bana. Om man också
antar att detta skifformiga töckens tjocklek i medeltal ej var
större än tio gånger solens nuvarande diameter, så var likväl
tätheten i detta töcken i medeltal 420 miljoner gånger
mindre än solens. Komme nu solen in i ett dylikt töcken
med en relativ hastighet af 28.3 kilometer i sekunden[1], så
skulle den dock under loppet af ett år ej genomlöpa större
gasmassa än motsvarande 2 miljondelar af dess egen vikt.
I samma proportion skulle solens hastighet minskas. Detta
skulle motsvara en höjning af solens medeltemperatur
med omkring 0.2 grader— under antagande af att dess
specifika värme vore lika med vattens; den är sannolikt
högre, då i allmänhet kroppars specifika värme starkt
tilltar med temperaturen. Om också denna temperaturhöjning
hufvudsakligen komme solens yttre lager och de
mötande gasmassorna i nebulosan till del, så skulle likväl
endast en mycket långsam temperaturhöjning äga rum
och alls icke något plötsligt uppblossande såsom vid
bildningen af nya stjärnor. För öfrigt vore en ökning af
solens värmeutstrålningsförmåga med 10 procent tillräcklig
för att förhindra solens vidare uppvärmning och en
dylik ändring skulle näppeligen vara påfallande hos en stjärna.
Dessutom skulle töcknet i dess yttre delar vara betydligt
tunnare än hvad som angifvits i medeltal. Endast
ifall solen störtar in mot en annan stjärna — eller möjligen
1 Denna siffra får man såsom sannolika värdet på relativa
hastigheten mellan en sol och en nebulosa, som röra sig hvardera med
hastigheten 20 kilometer mot omgifningen. Enligt Campbells mätningar
är nebulosornas hastighet lik solarnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
