Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Humboldt och Bonpland sågo i Cumana d. 12 Nov. 1799, samt
med afseende fästadt på ett dylikt fenomen, som enligt
Humboldt omtalades hafva varit synligt i Amerika 1766, blef det
möjligt förutsäga detsammas återkomst under 1867, hvilket
såsom vi veta besannades, fastän det icke var starkast 1867,
utan 1866. Med tillhjelp af gamla kataloger vans äfven
småningom uppgift om andra år, då november-fenomenet visat sig
i all sin styrka, nämligen 902, 931, 934, 1002, 1101, 1202,
1366, 1533, 1602, 1698, hvilka alla med mycken bestämdhet
låta sluta till en period af 33 1/4 år. Sålunda kan man med
visshet veta, att meteor-fenomenet af d. 12—14 November varit
synligt åtminstone 29 gånger, räknadt från 902, och det är
nästan mer än sannolikt, att detta, det mest bekanta af alla
meteor-fenomen, skall återkomma d. 14 och 15 Nov. 1899
eller 1900.
Likaledes vill det synas som augusti-fenomenet hade ett
periodiskt återkommande maximum af intensitet, som skulle
inträffa hvart 100:de eller 110:de år, men beträffande denna
meteorgrupp är perioden ännu ej bestämd med samma
noggrannhet som för november-gruppen.
Denna dubbla periodicitet, bestående i stjernfallens
återkomst på vissa bestämda dagar hvarje år och största
intensitetens framträdande efter mellantider af ett
visst antal år, kan med fullt skäl räknas såsom ett af de
mest afgörande bevis för fenomenets kosmiska natur och har
förtagit hvarje utsigt till seger för den åsigt, som ännu för ett
fåtal år sedan sökt göra sig gällande, nämligen att stjernfallen
icke voro annat än verkningar af någon särskild inom
atmosferen befintlig orsak. Vi anse därför alldeles afgjordt, att
stjernfallen förorsakas af små himlakroppar, som sväfva omkring
inom den del af verldsrymden där planetsystemets banor ligga,
och med utomordentligt stor hastighet komma ilande in i
jordens atmosfer, hvars motstånd försätter dem i glödgning, så
stark, att de upplösas i gasform eller öfvergå till fint fördeladt
stoft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
