Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det återstår oss nu att utreda, huru meteorströmmarna
kunnat uppstå och hvaraf deras samband med kometerna
består. Man kan vid denna undersökning ej uppnå samma grad
af visshet, som i de punkter, hvilka hittills afhandladts. Det
resonnement, som användes, är emellertid fullkomligt bindande,
eftersom det grundar sig på geometriska sanningar, men sjelfva
utgångspunkten är svagare i följd af vår bristande insigt i
vissa delar af den celesta fysiken. Men erfarenheten ger
ständigt nya bekräftelser på de slutsatser, hvartill man kommit,
hvilka kunna sammanfattas på följande sätt:
Meteorströmmarna äro produkter af kometernas
upplösning och bestå af mycket små delar, dem vissa
kometer lemnat efter sig i sina banor, i följd af den
upplösande kraft, som solen eller planeterna utöfva
på den ytterst tunna materie, hvaraf kometerna bestå.
Den upplösning, som vållas af solen, är tvåfaldig och
beror dels på attraktionen mellan massorna, dels på de andra
fysiska krafter, såsom värme och elektricitet, med hvilka solen
kan antagas inverka på andra himlakroppar. Vi skola först
söka visa, huru attraktionen är verksam vid
meteorströmmarnas uppkomst. Till en början är klart, att de små kroppar,
på hvilkas gnidning mot luftens öfversta lager
stjernfallsfenomenet beror, måste befinna sig i ett tillstånd af ringa inre
sammanhang. Solens attraktion på tvänne partiklar M och N
(Bild. 7) är tydligen densamma, antingen dessa äro delar af ett
system med starkt sammanhang, såsom jordens fasta
beståndsdelar, eller de vore isolerade i rymden och således endast bundna vid
hvarandra genom den svaga attraktion, som kan uppstå
mellan två mindre kroppar, skilda af ett betydligt afstånd.
Förestälde den lilla cirkeln mellan båda ovalerna jorden, och M
och N två kroppar på den diameter, som förlängd går genom
solen, och vi för ett ögonblick antaga, att MS vore det
verkliga afståndet till solen, så är lätt att inse, huru solen skulle
verka på de båda kropparna. N komme att tryckas mot
jordytan och M att lättas från densamma, men det är lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
