Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För den omedelbara, naiva uppfattningen — hvilken så
gärna i det för ögonblicket bestående vill se en naturens
eviga ordning — torde det väl ligga närmast till hands att
anse språket och tanken båda såsom vårt slägtes medfödda
arfvedelar. Från den stund människan trädde in i de
skapade varelsernas krets skulle tanken i sin ljusa klarhet
tronat på hennes panna, och språket fullbildadt legat på
hennes tunga. Mången torde jämväl mena, att en sådan
uppfattning närmast öfverensstämmer med ett
kristligt-religiöst åskådningssätt.
Det finnes i vår bibel en författare, som kan göra
anspråk på att räknas såsom historiens älste språkfilosof och
etymolog. Hans namn läses visserligen icke öfver någon
biblisk bok, och hvilket detta namn var, är oss alldeles
obekant. Men hans individualitet och hans verk kunna
vi med ganska stor säkerhet urskilja, huru inväfdt detta
verk än är i andra författares berättelser. Det är den s. k.
»Jehovisten)) i Pentateuken, som vi åsyfta.[1]
Jehovisten är det, som genom hänvisning på
likljudande hebreiska ord förklarar, hvarför Adam kallade sin hustru
Eva, sina söner Kain och Seth; det är han, som vet, att
Peleg hette så, därför att i hans tid vardt jorden delad
(peleg betyder »delning»), han, som häntyder på etymologier
till namnen Noach, Moab, Esau, Edom, Ismael, Jakob, Ruben,
Simeon, Levi o. s. v. Det är han, som i berättelsen om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
