Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Hemslöjd, hantverk, industri - I Malung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hemslöjd, hantverk, industri
affärer. Det kom också kunder från de angränsande landskapen
till Lima för att köpa upp stora partier av liar. I trakten av
Hedemora blomstrade ett allmogesmide av ungefär samma
omfattning som i Lima, men där tillverkade bönderna inte något
järn utan köpte det från de närliggande järnbruken. Nu är
detta hemslöjdsmässiga smide för längesen borta utan att ha
gett liv åt någon efterträdare.
I Malung
Om vi från Lima beger oss till grannsocknen Malung, så
möter oss en helt annan bild. Det gamla allmogesmidet i
Malung har visserligen försvunnit lika spårlöst som i Lima, men
i stället har den gamla skinnberedningen utvecklat sig till en
verklig storindustri. Det var svårt att reda sig på jordbruket i
Västerdalarnas karga bygder, man måste skaffa sig binäringar,
och i Malung har det funnits tre sådana, nämligen smide,
kvarn-stensbrytning och skinnberedning. Skogarna kring Malung var
rika på vilt, bönderna betalade sen gammalt sin skatt med
skinn, och de lärde sig mycket tidigt att göra kläder och pälsar
av skinn. När vintern kom drog de ut till andra trakter för
att finna arbete. Sådana vintervandringar var mycket vanliga
i äldre tider. Det kan erinras om värmlänningarnas berömda
vandringar som skogsarbetare till Norrland. Malungsborna
drog nytta av sin kunnighet i skinnarbete. De vandrade från
by till by och erbjöd sina tjänster, stannade någon tid på varje
ställe och tog reda på de skinn som fanns, fick sin avlöning
i skinn och for hem igen på våren. Med tiden organiserade sig
skinnarna i skråmässiga lag. Ett skinnarlag bestod av minst
tre man, mästaren, skinnaren eller gesällen samt en
"blöt-pojke". Skinnarna hade sitt eget språk, skinnarmålet, som de
använde när de talade med varandra på främmande orter. De
blev berömda över hela landet för sin stora yrkesskicklighet,
och de aktade sig noga för att avslöja några yrkeshemligheter.
"Sättet huru de beredde kunde man ej få veta, fast man träget
därefter frågade", skriver Linné.
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
