Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Trafik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trafik
I ett avseende bär de svenska järnvägarna vittnesbörd om
att vi bor i ett vidsträckt och glest befolkat land. De är till
största delen enkelspåriga. Endast vissa sträckor av de stora
huvudbanorna är dubbelspåriga. En annan olägenhet är de olika
spårvidderna. Det var Nils Ericssons vidsynthet som gjorde
att samtliga statsbanor blev byggda med "normalt’’
spåravstånd, alltså 1,435 m. Vissa mindre järnvägar har fått smalare
spårvidd. I Blekinge stannade man för en spårvidd av 1,067
m, medan de smalspåriga järnvägarna i övrigt vanligen
byggdes med en bredd av endast 0,89i m. Det är påfallande att
Norrland norr om Gästrikland, där de statliga stambanorna
dominerar, endast har bredspåriga järnvägar.
Den största förbättringen inom det svenska
järnvägsväsen-det under senare tid har varit elektrifieringen. I ett
stenkols-fattigt land som Sverige har det varit en stor nationell
förmån att kunna använda vattenkraft för järnvägsdriften. Det
har sitt intresse att se på den historiska utvecklingen av
järnvägarnas elektrifiering. Det började naturligtvis i minsta
möjliga skala som ett och annat blygsamt experiment. Det första
av dessa experiment tycks ha varit en liten bruksbana, tre
kvarts kilometer lång, som år 1890 byggdes vid Boxholm i
Östergötland. Den första elektriska järnvägen med persontrafik
var Djursholmsbanan i Stockholm, färdig 1895. Det nya seklets
första årtionde förtjänar särskilt att hedras såsom de elektriska
spårvägarnas genombrottstid, men järnvägselektrifieringen
gjorde ännu inga stora framsteg. Endast några mycket små
järnvägssträckor fick elektrisk drift: Klockrike—Borensberg,
Råå—Ramlösa och Lidingöbanan. År 1914 betecknar det
verkligt stora genombrottet i fråga om de svenska järnvägarnas
elektrifiering. Då blev statens stora kraftstation vid Porjus
färdigbyggd, och då blev järnvägssträckan Kiruna—Riksgränsen
elektrifierad. Sedan följde 1920- och 1930-talens storartade
framsteg på detta område. Elektrifieringen av "Västra
stambanan" Stockholm—Göteborg var fullbordad år 1926, och
femton år senare, år 1941, var den norrländska stambanan
elektrifierad upp till Boden. Nu kan alltså svenskarna åka i elektriska
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
