Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vredgad granne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vredgad granne.
fyrtio år fram i tiden, då en frejdad och framstående man — en
statsminister eller en högskolerektor allra minst - bugade sig djupt
över hennes skrynkliga hand och rörd försäkrade henne, att det var
hon, som allra först uppväckt hans slumrande ärelystnad och att
all hans framgång i livet ledde sitt ursprung från de goda lär-
domar, hon för så länge sedan inplantat hos honom i Avonleas skola.
Det var en riktigt vacker och tilltalande scen, men den av-
bröts på ett högst obehagligt sätt.
En pigg liten rödbrun ko av Jerseyras kom skuttande nedåt
landsvägen, och fem sekunder senare anlände herr Harrison . . .
ja, »anlända» är nog ett alltför tamt ord, när det gäller att ange
det sätt, varpå han gjorde sitt inträde på gården.
Han tog ett hopp över staketet, utan att bry sig om att
öppna grinden, och så ställde han sig med vredgad uppsyn mitt
framför Anne, som hade stigit upp och något häpen tittade på
honom. Herr Harrison var deras nya närmaste granne, och hon
hade aldrig talat med honom förut, ehuru hon sett honom en
eller par gånger.
I början av april, innan Anne kommit hem från seminariet,
hade herr Robert Bell, vilkens lantgård gränsade omedelbart intill
den Cuthberska, sålt sin egendom och flyttat in till staden.^ Hans
gård hade köpts av en herr J. A. Harrison, som var från Nya
Brunswick, detta var också allt vad man visste om honom.
Men innan han vistats en månad i Avonlea, hade han fått
rykte om sig för att vara en underlig kurre - en oförbätterlig
tvärvigg, påstod fru Rachel Lynde. Fru Rachel brukade säga sitt
hjärtas mening rent ut, vilket nog de torde erinra sig, som gjort
hennes bekantskap förut. Så mycket är emellertid säkert, att herr
Harrison var bra nog olika med andra människor.
Först och främst skötte han ensam sitt hushåll och gjorde ingen
hemlighet utav, att han föraktade all »inblandning av fruntim-
mer». Det kvinnliga Avonlea hämnades genom att berätta hårre-
sande historier om huru det gick till vid hans matlagning och
diskning. Lille John Henry Carter från Vitsand var anställd som
någon sorts huslig hjälpreda, och det var honom man hade att
tacka för historierna.
Det fanns aldrig några bestämda mattimmar i det Harrisonska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
