Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vredgad granne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vredgad granne.
huset. Herrn själv »tog sig en bit», när han kände sig hungrig,
och fanns John Henry i rummet i det ögonblicket, fick han smaka
med, men var han ute, fick han vänta, tills hungern satte åt herr
Harrison nästa gång. John Henry berättade i jämmerlig ton, att
han skulle för länge se’n ha svultit ihjäl, om han inte fick komma
hem till de sina varenda söndag och sätta i sig ett ordentligt
»skrovmål». Och måndag morgon plockade hans mamma alltid
varjehanda smått och gott ned i en korg, som han fick taga med
sig, när han gick, och anlita, så länge innehållet räckte.
Vad diskning angår, så fick det helt och hållet anstå med
den, till dess det kom någon regnig söndag. Då kavlade herr
Harrison upp skjortärmarna och diskade allting på en gång ute i
färskvattentunnan, och sedan fick det självtorka i det fria.
Vidare var herr Harrison allt vad man kallar en »snåljåp».
När han blev anmodad om att lämna ett frivilligt bidrag till pastor
Allans lön, svarade han, att han ville först se för hur många dol-
lars värde han fick uppbyggelse av pastorns predikningar . . . Och
när fru Lynde kom för att anhålla om en vänlig skärv till hedna-
missionen — och för att, om det ville sig väl, få kasta en blick
åt husets inre regioner — så sade han henne rakt i ansiktet, att
det fanns flera hedningar bland Avonleas skvallerkäringar än på
något annat ställe han kände till, och kunde han bidraga till deras
omvändelse, skulle han gärna göra vad på honom ankom.
Fru Rachel gick sin väg något fortare än hon kommit och
sade, att det var en Herrens nåd, att gamla fru Bell låg välbe-
hållen i sin grav, för hon skulle ha grämt sig till döds, om hon
sett, hur det nu såg ut i det hus, som hon brukade hålla lika
fejat och fint som ett dockskåp . . .
— Hon brukade ju skura köksgolvet varannan dag, beskär-
made sig fru Lynde för Marilla Cuthbert, och du skulle ha sett
det nu! Jag var tvungen att hålla upp kjolarna, när jag gick tvärs
över det.
Slutligen höll herr Harrison en papegoja, som lydde namnet
Ingefära. Ingen människa i Avonlea hade någonsin rått om en
papegoja, så man visste knappast vad man skulle tänka därom . . .
Det var också en papegoja hela dagen! .. . Och John Henry
bedyrade, att maken till ogudaktig fågel fanns inte. Den svor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
