Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tvillingarna anlända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvillingarna anlända.
Doras lockar och duktigt rycka i dem. Dora skrek till och bör-
jade gråta.
— Hur kan du vara en sådan stygg pojke, när din stackars
mamma har lagts i graven för bara några timmar sedan? frågade
Marilla i full förtvivlan.
— Åh, hon var glad åt att få dö, sade Davy förtroligt. —
Det vet jag, för det sa’ hon till mig. Hon var så rysligt trött
på att ligga sjuk och ta in de otäcka medikamenterna. Vi pratade
så länge kvällen innan hon dog. Hon sa’ mig, att du ämnade ta
Dora och mig över vintern och att jag alltid skulle vara snäll.
Jag ämnar visst vara snäll, men kan man inte vara snäll, när man
springer ikring lika bra som när man sitter stilla? Och hon sa’
att jag skulle alltid vara snäll mot min syster och försvara henne,
och det ska jag också.
— Tycker du att du är snäll mot henne, när du drar henne
i håret?
— Ja, jag ämnar då inte låta någon annan dra henne i hå-
ret — di kan försöka! sade Davy, i det han knöt sina små nä-
var och drog ihop ögonbrynen. — Det gjorde inte någe’ ont alls.
Hon bara lipade för det hon ä’ flicka. Jag är glad jag är en
pojke, men det är harmligt att jag ska vara tvilling . . . När
Jimmy Sprotts syster ä’ nosig, säger han bara: »jag är äldre än
du, så det är klart, att jag vet bättre» — och så håller hon sin
mun. Men det kan jag inte säga åt Dora, och alltid ska hon
tycka tvärtom mot vad jag tycker. Åh, får jag köra ptro-ptron
ett tag, eftersom jag är karl!
Marilla kände stor tacksamhet, när hon äntligen åkte in på
sin egen gård, där höstkvällens vind dansade med de vissnade
bladen. Anne stod vid grinden för att taga emot dem och lyfta
ned tvillingarna. Dora fann sig lugnt i att bli kysst, men Davy
besvarade Annes »välkommen» med en av sina mest stormande
omfamningar och den glädjande nyheten:
— |ag är herr Davy Keith.
Vid kvällsvardsbordet uppförde sig Dora mycket skickligt
och snällt, men Davys fasoner lämnade åtskilligt övrigt att önska.
— Jag är så rysligt hungrig, att jag inte kan ge mig tid
att äta fint, sade han, när Marilla baunade honom. — Dora är
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
