Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tvillingarna anlända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvillingarna använda.
inte hälften så hungrig som jag. Jag var ju i rörelse hela tiden,
medan vi åkte . . . Den här kakan var väldigt god — så mycket
pomeransskal i den! Vi ha inte haft någon kaka hemma på våd-
ligt lång tid, för mamma var för sjuk att baka nå’n, och fru Sprott
sa’, att det var mycket nog att hon baka’ brödet åt oss . . . Och
fru Wiggins lägger aldrig pomeransskal i sina kakor. Sabla kär-
ring! Kan jag få en bit till?
Marilla skulle ha sagt nej, men Anne skar av en försvarlig
skiva åt honom. Hon nödgades emellertid påminna Davy om att
man brukar tacka, när man får någonting. Davy drog blott mun-
nen upp mot öronen och satte tänderna i hakan. När han ätit
upp skivan, sade han:
— Ger du mig en bit till, ska jag säga tack.
— Nej, du har fått alldeles tillräckligt, sade Marilla i en
ton, som Anne visste och Davy skulle få lära sig icke tålde några
invändningar.
Davy blinkade åt Anne — därefter böjde han sig fram över
bordet, nappade Doras första kakbit, varav hon endast bitit en
nätt liten halvmåne, ur handen på henne, gapade, så att man kunde
tro hans käkar skulle gå ur led, och slök hela biten. Doras läp-
par började darra, och Marilla satt mållös av fasa. Anne utbrast
genast med sin värdigaste »skolfröken»-min.
— O, Davy, en fin och artig man — en gentleman — gör
aldrig så.
— Det vet jag, att di inte gör, sade Davy, så fort han blev
i stånd att tala, men jag är ingen så’n — jag är en pojke.
— Ja, men du vill väl bli det? sade den förbluffade Anne.
— Ja vars. Men det kan man inte bli förrän man är vuxen.
— Jo, kära du, det kan du visst, skyndade sig Anne att
säga, angelägen att så sitt goda utsäde i så god tid som möjligt.
— Du kan börja att bli en gentleman redan medan du är liten
pojke. En gentleman rycker aldrig till sig någonting så där från
en dam — eller glömmer att säga tack — eller rycker någon i
håret . . .
— Det märks, att de måste ha fasligt tråkigt, sade Davy
uppriktigt. — Jag tror jag dröjer med att bli det, tills jag vuxit
upp och blivit stor.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
