Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. En dag med otur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag med otur.
Det dröjde en dryg timme innan lugnet återställts — och
ändå kände alla, att ej ens explosionen klarat lärarinnans andliga
atmosfär. Ingen utom Anthony Pye vågade viska ett ord. Ned
Clay råkade låta sin griffel skrika, medan han räknade ut ett långt
tal, uppfångade Annes blick och önskade, att golvet måtte öppna
sig och sluka honom. Det läxlag, som hade geografi, jagades nära
nog över en världsdel med en fart, som gjorde dem alldeles hu-
vudyra. Läxlaget, som hade satslära, hörde subjekt och objekt,
adverbial och attribut vina kring sina öron som de värsta tennis-
bollar. Och Chester Sloane, som stavat »Holland» med å, fick
en sådan uppsträckning, att han kände sig riktigt matt.
Anne visste, att hon hade gjort sig löjlig och att man skulle
skratta åt händelsen vid ett dussin tebord den kvällen, men vet-
skapen häröm gjorde henne blott ännu mer förargad. Under en
lugnare sinnesstämning hade hon kunnat skratta åt alltsamman —
låt vara en smula tvunget — men nu var det omöjligt. Hon låt-
sade därför som ingenting och bibehöll sin kyligt föraktfulla min.
När Anne efter middagen kom tillbaka till skolan, sutto alla
barnen som vanligt på sina platser, och vartenda ansikte hölls
andäktigt nedböjt över en bok, utom Anthony Pyes. Han tittade
tvärs över sin bok på Anne, och hans svarta ögon tindrade av ny-
fikenhet och odygd. Anne drog ut lådan i katederbordet för att
hämta fram en kritbit, då alldeles under hennes hand en ganska
pigg liten råtta sprang upp ur lådan, skuttade över bordskivan
och hoppade ned på golvet.
Anne skrek till och ryggade tillbaka, som om det varit en
orm, och Anthony Pye skrattade högt.
Sedan uppstod tystnad — en mycket tryckande och obehaglig
tystnad. Annetta Bell överläde med sig själv, huruvida hon skulle
falla i gråtkramp eller ej, helst som hon inte riktigt visste, vart
råttan tagit vägen. Men hon beslöt sig för att inte bry sig om
det. Det var bestämt ingen idé med att brista ut i hjärtskärande
jämmer och snyftningar inför en person med ett så blekt ansikte
och så flammande ögon som Anne hade just nu.
— Vem stoppade in råttan i min låda? sade hon.
Hennes röst var helt lågmäld, men den lockade fram en rys-
ning utmed Paul Irvings ryggrad. Joe Sloane mötte hennes blick,
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
