Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. En avvänd fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En avvänd fara.
— Han brukar gå och hälsa på Louisa Spencer i Vitsand,
upplyste Carrie Sloane. — Kanske hon kunde tigga och be ho-
nom att inte hyra ut sitt staket.
— Åh, visst inte, sade Gilbert med stor bestämdhet. —
Nog känner jag Louisa Spencer. Hon »tror» inte på samhälls-
förbättrande föreningar, men hon tror på klingande silver- och
kopparslantar. Hon snarare driver på Judson än hon skulle av-
råda honom.
— Jag vet ingen ann’ råd än att vi sätta till en kommitté,
som får gå upp till honom och inlägga sin gensaga, sade Julia Bell,
och flickor måste vi sända, för pojkar bara hutar han åt.. . Men
jag går inte, så mycket ni det vet, så mig behöver ingen föreslå.
— Det är bäst att vi skicka Anne ensam, sade Oliver Sloane.
— Hon om någon ska väl kunna prata omkull Judson.
Anne undanbad sig förtroendet. Slutligen lovade hon att gå
och »föra ordet», men hon utbad sig en eskort av några andra
medlemmar, för det »moraliska stödets» skull. Diana och Jane
utsågos därför till att lämna henne detta moraliska stöd, och sam-
hällsförbättrarna bröto upp, surrande och brummande likt arga bin
av förbittring.
Anne var så förargad, att hon ej somnade förrän fram på
morgonsidan, och då drömde hon, att skolrådet satt upp ett staket
runt omkring skolan och målat: »Försök vår nya Levertran!» så
långt staketet räckte.
Kommittén »passade» på Judson Parker eftermiddagen därpå.
Anne förehöll honom i vältaliga ordalag det olämpliga — för att
nu använda ett lindrigt uttryck — i hans förehavande, och Jane
och Diana understödde henne kraftigt. Judson var så slät och så
blid och så mör i munnen — liknade dem vid fagra blomstei
och fann det så svårt att säga nej åt så intagande unga damei . . .
Men affär var affär, skulle man låta känslorna råda i dessa bistia
tider, så . . .
— Men en sak kan jag åtminstone lova, sade han med en
illparig glimt i sina ljusa ögon, som liknade syltade krusbär. —
Jag ska säga åt apotekarens målare, att han bara får använda
vackra och smakfulla färger — rött och gult och så nt där. Blått
får han på inga villkor använda.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
