Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. En avvänd fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En avvänd fara.
han bestämt sig för att göra De unga samhällsförbättrarna till viljes,
eftersom de nu hade en sådan märkvärdig fördom mot apotekar-
annonser . . . Detta var det enda Anne ville säga, både då och
längre fram, och det var rena sanningen.
Men när Jane Andrews på hemvägen förtrodde åt Oliver
Sloane sin fasta övertygelse, att det låg mera bakom Judson
Parkers hemlighetsfulla förändring av beslut, så hade också
hon rätt.
Anne hade kvällen förut varit nere hos gamla fru Irving,
där hon bodde helt nära sjön, och hon hade gått hem en ginväg,
som förde henne först över de låglänta strandängarna och sedan
genom bokskogen och förbi det vatten, som hon kallade Mörka,
speglande vågen — till skillnad från den mera vardagliga benäm-
ningen Barrys göl.
Just där gångstigen mynnade ut i stora landsvägen, höllo två
män med var sin kärra och språkade med varandra. Den ene var
Judson Parker; den andre var Jerry Corcoran, en herre från Nybro,
vilken man, som fru Lynde skulle ha uttryckt sig, ännu inte lyckats
ertappa med någonting . . . Han var agent för en firma, som
sålde lantbruksredskap, och i hög grad politiskt intresserad. Han
hade nu varit i farten i flera veckor och ansågs ha sitt finger
med i spelet litet varstans, där den politiska agiteringen bedrevs
som livligast.
Just som Anne trädde fram ur bokarnas skugga, hörde hon
Corcoran säga:
— Om ni röstar på Amesbury, Parker — ja, jag har ännu
liggandeutskriven en räkning på den harven ni fick i våras. Ni
skulle väl ingenting ha emot att få den räkningen kvitterad, va’?
— Tja, låter det på det sättet, sade Judson och grinade brett,
så får jag välinte vara så nödbedd . . . Man ä’ minsann tvungen
att se på sina egna intressen i dessa bistra tider.
Båda upptäckte i detta ögonblick Anne, och samtalet fick ett
plötsligt slut. Anne hälsade iskallt och fortsatte sin väg, med
nästippen en smula mer uppåtriktad än vanligt. Efter en liten
stund hann Judson Parker fatt henne med kärran.
— Stig upp och åk en bit, Anne! föreslog han välvilligt.
— Nej jag tackar, svarade Anne artigt, men med en aning
Montgomery, Anne. 113 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
