Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ett intressant brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett intressant brev.
låg. Fröken Rogerson såg så ond ut. Hon var arg redan förut,
för när hon hade frågat oss, vad det var Elia lämnade efter sig
åt Elisa, så svarade Milty: »Hans gamla kläder» — för han.kom
inte ihåg, att det hette mantel. Milty menade visst ingenting ohöv-
ligt, men han kunde inte med detsamma hitta på namnet ... Ja,
då svarade fröken Rogerson, att himlen var där Gud var, och
jag skulle inte få komma med några sådana där frågor . . . Milty
knuffade på mig och sa’: »Himlen ä’ uppe på morbror Simons
vind, och jag ska förklara det för dig på hemvägen från skolan»;
Milty ä’ vådligt skicklig med att förklara. Om han också
inte vet ett enda dugg om en sak, så gör han upp en helan hop,
och på det viset får man det ändå förklarat . . . Hans mamma är
syster till fru Fletcher, och han följde med henne på begravnin-
gen, när hans kusin Jane Ellen var död. Prästen sa’, att hon hade
kommit till himlen och var med i änglaskaran, men Milty säger,
att hon låg där mitt framför dem i kistan. Se’n, när Milty och
hans mamma gingo en trappa upp för ta på sig sina ytterkläder,
frågade han henne, var himlen låg, där Jane Ellen nu var, och
mamman pekade rakt upp i taket och sa: »Där uppe». Milty
visste, att ovanpå taket fanns det bara vinden, så att därför begrep
han, hur det var . . . Och se’n dess har han varit så vådligt rädd
att gå till sin morbror Simon.
Anne tog Davy på knäet och gjorde sitt bästa för att utreda
även denna teologiska gåta. Hon var mycket bättre lämpad för
värvet än MariIla, ty hon kom ihåg sin egen vetgiriga barndom
och hyste ett instinktivt förstående för de märkvärdiga idéer, som
sju års småttingar stundom få i sina huvuden.
Hon hade just lyckats övertyga Davy om, att himlen inte
fanns på Simon Fletchers vind, då Marilla kom in från trädgården,
där hon och Dora hade plockat ärter. Dora var en arbetsam liten
själ och aldrig lyckligare, än när hon fick »hjälpa till» med diverse
små sysslor, som passade hennes små knubbiga fingrar. Hon ma-
tade kycklingarna, plockade spån, torkade disk och sprang ärenden
med stor beredvillighet. Hon var behändig och läraktig och hade
ögonen med sig; aldrig behövde man säga henne två gånger, hur
en sak skulle göras, och aldrig glömde hon någon av sina små
plikter.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
