Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett kapitel, vari mycket händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett kapitel, vari mycket händer.
blivit insatt i skänkskåpet på Grönkulla, ty Anne litade ej på att
någon utom hon själv kunde föra det helbregda tillbaka till staden.
Hon bar varsamt fatet fram till förstugukvisten, där gästerna
sutto och njöto av den svala vind, som fläktade från bäcken.
Det synades och beundrades — därpå, just som Anne ånyo om-
slöt det med sina ömma händer, ljöd ett förfärligt skranimel och
brak från skafferiet. Ut flögo Marilla, Diana och Anne — den
sistnämnda blott efter så långt dröjsmål, att hon hastigt hann
sätta från sig det dyrbara fatet på trappans andra steg.
När de kommo in i skafferiet, mötte dem ett i sanning hår-
resande skådespel — en liten gosse, som såg ytterst skuldmed-
veten ut, höll på att klättra ned från bordet med den spritt rena
blusen totalt översmetad med en gul massa. På bordet flöto de
sorgliga återstoderna av vad som fordom varit en geléskål med
rar, gräddgarnerad citronkräm.
Davy hade slutat med att sno upp sitt fisknät och hade
nystat upp garnet till en rund boll. Sedan hade han gått in i
skafferiet för att lägga upp det på hyllan över serveringsbordet,
där han redan förvarade ett dussin eller så av dylika nystan, vilka,
så vitt man kunde förstå, ej hade något annat ändamål än att låta
ägaren erfara ägandets glädje. Davy måste klättra upp på bordet
och ställa sig på tå och luta sig bakut för att nå upp till hyllan
— någonting som Marilla på det bestämdaste förbjudit honom,
allt sedan han en föregående gång råkat mycket illa ut vid
försöket.
Denna gång blevo följderna ännu rysligare. Davy miste
fotfästet, halkade och dunsade rakt på skålen med citronkrämen.
Den rena blusen förstördes för tillfället och citronkrämen för all-
tid, där den i gula floder strömmade ned på golvet. Men det
finns ingenting ont, som inte har sitt goda med sig, och tack vare
Davys drumlighet fick grisen en ovanligt delikat middag.
- Davy Keith, sade Marilla och ruskade honom vid axeln,
har jag inte förbjudit dig att någonsin mera klättra uppföt det
bordet? Säg?
— Det glömde jag, gnällde Davy. — Det är så förskräckligt
mycket Marilla har sagt, att jag inte får göra, att jag rakt omöj-
ligt kan komma ihåg allt . . .
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
