Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Nya äventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya äventyr.
- Tjugo dollar, sade Anne, som ännu tydligen hade myc-
ket att lära beträffande handel och köpenskap — annars hade hon
ej ögonblickligen nämnt så pass stor summa.
— Hm, vi få väl se . . . sade fröken Sarah diplomatiskt. -
Det där fatet är lyckligtvis mitt, annars hade jag aldrig vågat sälja
det, när inte syster min är hemma. Och det blir nog bråk om
det i alla fall . . . Martha är den, som är herre i huset här, det
kan ni vara säkra på. Jag har blivit fasligt trött på att alltid be-
höva rätta mig efter syster min . . . Men kom in nu, för all del!
Ni måste vara både trötta och hungriga. Jag ska söka få ihop
någonting i kvällsvardsväg åt er, men jag säger ifrån på förhand:
någonting mer än smör och bröd och litet grön gurka blir det
inte . . . Syster min låste in både osten och syltet och småbrö-
den, innan hon for. Det gör hon alltid, för hon säger, att jag är
för slösaktig med dem, om det kommer främmande . . .
Flickorna voro tillräckligt hungriga för att göra rättvisa även
åt den enklaste kost, och de läto fröken Sarahs utmärkta smör-
gåsar och färska gurkor smaka sig förträffligt. När kvällsvarden
var över, sade fröken Sarah:
— Jag vet verkligen inte, om jag har lust att sälja fatet...
Men det är värt sina tjugofem dollars. Det är ett mycket gam-
malt fat . . .
Diana trampade sakta Annes fot under bordet, vilket skulle
betyda: — Ge inte med dig — hon släpper det för tjugo, bara
du står då dig! — Men Anne ansåg nu en gång, att ett fat med
tårpilsmönster ej kunde skattas för högt. Hon gick genast in på
att betala tjugofem dollar, och fröken Sarah såg ut som om hon
ångrade, att hon inte rätt så gärna hade begärt trettio.
— Ja, ni får väl ta det då . . . Jag vill ha så mycket pen-
gar jag kan komma över just nu. Saken är nämligen den — frö-
ken Sarah rätade på nacken med viktig min och en belåten rod-
nad på sina magra kinder — att jag ska gifta mig med Luther
Wallace. Han ville ha mig för tjugo år se’n. Jag tyckte mycket
bra om honom, men han var fattig den tiden och pappa gav ho-
nom respass . . . Jag borde väl inte ha låtit honom gå så där
snöpligt — men jag var ett våp och rädd för pappa . . . Dess-
utom visste jag inte då, att fästmän minsann inte växa på var buske...
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
