Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. En lycklig dag - XX. När man minst väntar det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När man minst väntar det.
stervar till det nya. Det borde jag ha gjort för längesedan, men
jag har skjutit upp och skjutit upp - det är sådant obehagligt
göra . . . Det är en mycket förkastlig vana att skjuta upp med
sådant som är obehagligt, och jag ska aldrig göra så mera, för
annars kan jag inte med gott samvete varna mina skolbarn för att
göra det . . . Man måste leva som man lär . . . Så ska jag baka
en tårta åt herr Harrison och sluta min uppsats om trädgårdar åt
A. U. S. och skriva till Stella och tvätta och stärka min musslins-
klänning och sy Doras nya förkläde . . .
— Ja, blir du färdig med hälften av allt det där, så är det
bra, sade Marilla och skakade på huvudet. - Ännu har jag aldrig
föresatt mig att göra undan en hel mängd ting, utan att något
kommit i vägen och hindrat mig.
XX.
När man minst väntar det.
Anne steg upp i god tid den följande morgonen och häl-
sade glättigt den nya dagen, då soluppgångens strålglans spred sig
över de lätta pärlemofärgade skyarna. Grönkulla låg badande i
solsken, och mellan solstrimmorna dallrade popplarnas och pilar-
nas skuggor. På andra sidan avtagsvägen utbredde sig herr Harri-
sons vetefält, en vidsträckt, blekt gyllene yta, som vattrades av de
lekfulla vindkårarna. Världen var så härlig, att Anne tillbragte hela
sex minuter med att sysslolös hänga över trädgårdsgrinden och
inandas dess ljuvlighet.
Efter frukosten gjorde Marilla sig i ordning till resan. Dora
skulle få följa med henne, hon hade för länge sedan fått löfte
härom.
— Nu ska Davy försöka att vara en snäll gosse och inte
vara bråkig och besvärlig för Anne, förmanade hon. — Om du
har varit snäll, ska jag ha med mig några polkagrisar åt dig
från stan.
Ack, även Marilla hade tyvärr börjat skatta åt den fula vanan
att muta folk för att få dem snälla . . .
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
