Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. När man minst väntar det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När man minst väntar det.
— Joho — det säger han ju själv, försäkrade Davy. — Det
sa’ han, när han bad i söndagsskolan förra sönda’n. Han sa’ att
han var en usel mask och en fattig syndig människa och en stor
ogärningsman . . . Vad har han gjort för fula saker, Marilla? Har
han slagit ihjäl någon? Eller stulit ur kollekten? Det vill jag bra
gärna veta.
Fru Lynde kom nu lyckligtvis åkande uppåt avtagsvägen, och
Marilla skyndade henne till mötes, glad att ej behöva besvara de
senaste frågorna. I sitt hjärta önskade hon, att herr Bell ej måtte
»ödmjuka» sig alltför mycket inför söndagskolebarnen och i sitt
tal om sin egen person ej använda alltför starka bilder, som seder-
mera skulle behöva förklaras för frågvisa småpojkar.
Sedan Anne blivit ensam, började hon arbeta och gno av
alla krafter. Golven sopades, sängarna bäddades, hönsen matades,
musslinsklänningen tvättades och hängdes ut på ett streck att torka.
Därefter gjorde sig Anne i ordning för att flytta fjädern från
det ena bolstervaret till det andra. Hon gick upp på vinden och
tog på sig första bästa gamla klänning hon fick tag uti — en
marinblå ylleklänning hon gått uti, när hon var fjorton år. Den
var betydligt kort och lika slankig och snäv som den märkvärdiga
verkensklänningen hon burit, när hon första gången uppträdde på
Grönkulla, men den var just lämplig, när man skulle handskas med
fjäder och dun. Anne fullbordade sin toalett genom att om huvu-
det knyta en stor röd- och vitprickig näsduk, som hade tillhört
Matthew. Sålunda utstyrd begav hon sig till den lilla kammaren
innanför köket, dit Marilla före sin avfärd hjälpt henne att bära
in fjäderbolstern.
En spräckt spegel hängde bredvid fönstret, och i ett olyck-
ligt ögonblick tittade Anne i den. Där sutto de sju fräknarna på
hennes näsa, mera utmanande än någonsin — åtminstone före-
kom mo de henne så i det skarpa solskenet från fönstret, varifrån
gardinerna voro undandragna.
— Ack, jag glömde ju gnida in min näsa med tinkturen i
går kväll, tänkte hon. — Det springer jag in i handkammaren
och gör nu medsamma.
Anne hade redan undergått rätt mycket lidande under sina be-
mödanden att taga bort dessa fräknar. Vid ett tillfälle hade hela
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
