Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Där vägen kröker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där vägen kröker.
det? Fru Lynde är en rar människa och en snäll granne, men
— men . . .
— Men hon har sina fel, menar du. Ja, det har hon natur-
ligtvis, men jag skulle nog hellre hysa fördrag med bra mycket större
fel än se Rachel flytta från Avonlea. Jag skulle sakna henne för-
färligt. Hon är den enda förtroliga vän jag har här, och jag
skulle känna mig alldeles bortkommen utan henne. Vi ha varit
grannar i fyrtiofem år, och vi ha ännu aldrig varit osams — fast
bra nära var det, att vi blivit det, den gången du flög på fru
Rachel för att hon kallat dig ful och rödhårig. Minns du det,
Anne?
— Jag skulle tro det, sade Anne i jämmerlig ton. — Så-
dana saker glömmer man inte ... O, vad jag hatade stackars fru
Lynde i den stunden!
— Och se’n bad du henne om »ursäkt» — också på ditt
eget vis! . . . Ja, nog gav du en att göra den tiden, Anne. Jag
visste ibland inte min levande råd, hur jag skulle bete mig med
dig. Matthew förstod dig bättre.
— Matthew förstod allting, sade Anne milt — som alltid,
då hon talade om honom.
— Nåja, som sagt, jag tror nog vi skulle kunna ställa det
så, att Rachel och jag aldrig skulle behöva drabba samman . . .
Jag har alltid fått det intrycket, att när två kvinnor inte kunna
samsas i samma hus, så är det för att de skola dela kök, och då
gå de i vägen för varandra. Om nu Rachel flyttade hit, kunde
hon få det norra vindsrummet att bo uti, och gästrummet kunde
man reda in till kök, för gästrum behöva vi då verkligen rakt
inte. Därinne kunde hon sätta sin lilla kakelugnsspis och de
möbler hon ämnar behålla och så ha det bekvämt och vara all-
deles oberoende. Hon får naturligtvis så pass mycket om året
att hon reder sig — det komma hennes barn att sörja för — så
allt vad jag ger henne blir bara husrum. Ja, Anne, för så vitt
det kommer an på mig, så är jag hågad.
— Säg då till henne, svarade Anne genast. — Det skulle
också göra mig ont att se fru Lynde lämna orten.
— Och kommer hon, fortfor Marilla, finns det då ingenting,
som hindrar dig att fara till högskolan. Hon blir sällskap åt mig,
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
