Gustaf Vasa ett 400-års-minne / 53 (1896) Author: Otto Sjögren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eröfringen af Västerås

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

danska trupper. Men
därefter hade Peder
Uggla och hans folk
slagit sig till ro vid
god plägning. Han
själf och somliga af
hans män gingo till
hvila i staden. De
andra drogo ut på
en bergås i närheten
och förde med sig
många tunnor öl. De
upptände på åsen
väl hundra
stockeldar, kring hvilka
de lägrade sig under
drickande och skrål,
tills de alla
insomnade. Då Anders Persson märkte detta, skaffade han sig
från Västerås en förstärkning af 300 man och kastade sig
därpå plötsligt öfver de sofvande. Peder Uggla blef
ihjälslagen, där han låg i säng, och samma öde drabbade största
delen af hans folk. »Köpingsleken» var sålunda det första
nederlaget och blef för framtiden en god varning.

Romfartuna kyrka (nuvarande utseende).

På S:t Görans dag den 23 april mönstrade Gustaf sin
samlade här vid Romfartuna kyrka; han indelade den då i
rotar och samlade dem i två stora härafdelningar, öfver hvilka
han satte Lars Olofsson och Lars Eriksson till anförare. I
sin lifvakt upptog han Anders Persson, i hvars lada han kort
förut tröskat. Sedan han mot Kristian utfärdat en formlig
krigsförklaring, framträngde han till Balundsås i närheten af
Västerås och ämnade därifrån angripa staden (29 april). Det
blef strid fortare, än han trodde, ty det danska krigsfolket var
öfvermodigt öfver den vid Köping vunna framgången och
yttrade, att »om det än i tre dagar regnade dalkarlar, så
skulle de dock alla nedhuggas». Didrik Slagheck, som förde
högsta befälet, ryckte med sitt rytteri till anfall. Själf var
Gustaf halfvägs midt i Balundsskogen, då han fick höra, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>