riktningslinier. 9 denna i någon mån kunna röna inflytande af forskarens subjektiva läggning, hans åskådningssätt och intressen. Men jag tror att hvar och en, som försökt sig på en sådan forskning, skall kunna besanna, att då de personliga tyckena och tendenserna oupphörligt nödgas underordna sig den verkligt historiska forskningens första och högsta lag, respekterandet af det faktiska, då lär man sig ock att själf »värdesätta» dem rätt, och de hållas i tygel äfven i de fall, där de eljes kunde få större utrymme, vid förbindandet af fakta till orsakskedjor. Ja till och med där orsakskedjans länkar ej kunna sammanknytas annat än genom att antaga ett inflytande såsom sannolikt, ehuru det ej direkt stödes af fakta, till och med då måste ett sådant antagande kontrolleras genom graden af dess samstämmighet med hvad som är faktiskt otvifvelaktigt. Så har jag dristat söka, i den mån sådant för eftervärlden öfver hufvud kan vara möjligt, historiskt teckna detta skaldelifs utveckling. Väl vet jag, att teckningen på åtskilliga punkter skall af vissa läsare mötas med misstro. Då de orsaker, hvilka framställas såsom verkande, ofta bestå i känslor och åsikter af ideell art, måste de, för hvilka sådana ideella motiv af en eller annan orsak äro främmande, äfven känna sig bortkomna i den värld, där dessa impulser styra individernas och nationens utveckling och handlingar. Men det är ej för sådana läsare jag skrifvit. Jag har skrifvit för dem, hvilka i likhet med mig vilja med intresse och sympati fördjupa sig i skaldens lefnadssaga, emedan de vänta, att ökad klarhet i uppfattningen af denna äfven skall lära dem djupare och rikare förstå och värdera det, som i*lifvets bästa och ljufvaste stunder tagit deras själar fångna, tolkat »hjärtats förnekade rätt»