io inledning. Att jag sålunda under loppet af ett halft århundrade så att säga vuxit in i Topelius, har helt naturligt varit bestämmande äfven för arten af den teckning jag förmår gifva. Om jag, ofta nog under hårda utvecklingsstrider, lärt mig att ur olika synpunkter uppskatta och beundra en skaldegärning, i hvilken andra, likaledes ur olika synpunkter, funnit ofullkomligheter, så har jag därigenom drifvits att söka för mig klargöra orsakerna till denna olikhet i uppfattning. Och jag har då gång efter annan trott mig finna, att det kritiserande och värdesättande betraktelsesättet, så »objektivt» det ej sällan tror sig vara, dock merendels beror på en starkt subjektiv begränsning af synkretsen, på nedärfda eller ock hypermoderna estetiska och andra doktriner, hvilka ofta nog innan kort undanträngas af en ny »riktning», och framför allt på bristande historiskt sinne. Ty många äro de fall, då en närmare granskning af sådana doktrinära anmärkningar mot en stor skald ledt mig ej blott till en historisk förklaring af det som klandrats, utan ock till insikt om en förtjenst, som klandraren helt enkelt ej förmått uppfatta. Dessa erfarenheter ha småningom hos mig rotfäst den öfvertygelse, att en litteraturhistoriker alis icke bör bedöma, utan blott söka att förklara. Ty hvarje sådant bedömande är i grunden individuellt: äfven om det stöder sig på en doktrin, är omfattandet af denna doktrin hos bedömaren ett resultat af individuell läggning eller läsning. Och en sådan individuell uppfattning bör ej påtrugas läsare, hvilka likaså kunna ha hvar sin individuella synpunkt, ur hvilken de bedöma och »värdesätta» de tecknade företeelserna. Hvad åter beträffar den litteraturhistoriska förklaringen af ett skaldelif, så måste naturligtvis äfven