2. Finlands natur och folk. »Tiderna skifta, seklerna droppa bort i historien. Dag som är har ärft den dag som förgått och lämnar sitt arf åt dag som kommer. Hvarje sekel trycker sitt märke på land och folk. Så maktlöst och bortskymdt än Finland framträder vid sidan af rikare länder, begär det, utan anspråk, men utan tvekan, sin andel uti Europas kulturarbete. Det är geografiskt en brygga från väster- till österland och en af de yttersta vaktposterna mot nordpolens isar. Det bär historiskt inom sig den enda igenkänneliga kvarlefvan af en fordom vidt utbredd, nu i sina flesta grenar utdöende folkstam, som uppblomstrar i detta rotskott och riktar kulturen med sin egendomliga lifsåskådning. Det framter i sin odling en af mänsklighetens tålmodigaste och mest energiska segrar öfver naturmakterna och i sina historiska öden beviset på hvad ett folk kan bära utan att förlora sig själft. Detta land kan ej begrafvas i snön, detta folk kan ej utplånas från nationernas antal, utan att en öde fläck uppstår i Europas nord och ett tomrum i reflexerna af dess kultur.» I dessa ord sammanfattar Topelius, i förordet till »Finland i nittonde seklet», den uppfattning af hans fosterlands natur och odlingshistoria, åt hvilken han