3. Fäderneslandet. När Finland, »lik en blodig sköld från Sveriges hjärta ryckt», gick nya öden och nya uppgifter till mötes, då formulerades den nya tidens program med underbar klarsynthet af Johan Jacob Tengström i uppsatsen »Om några hinder för Finlands litteratur och kultur» (kalendern Aura 1817—1818). Utgångspunkten är därvid att finnarne, »ehuru genom språk och lynne en särskild nation, likväl ej äro och aldrig kunna med bestånd för framtiden utgöra en egen själfständig stat». Detta vållar bristande nationell själf kännedom: »då folket, så långt tillbaka dess häfder räcka, aldrig igenfinner sig själf såsom helt och särskildt, kan det lättare lära känna hvad det icke är, än hvad det verkligen är.» Tengströms formulering är — i denna punkt liksom i andra, till hvilka vi skola återkomma — synnerligen träffande. Ända till hans tid hade i själfva verket ett finskt politiskt nationalmedvetande ej existerat, och äfven i de afseenden, där man kände sig representera någonting särskildt, där förband sig med denna känsla ett intryck af att detta egna ej intog den plats det borde ha. Man visste bättre hvad man icke var, än hvad man var.