32 seklernas arf. Detta blir också helt förklarligt, om man jämför den finska stammens öden med den svenskas. I Sverige hade flere små riken, hvilkas befolkning talade närabesläktade munarter, småningom sammansmält till ett helt, hvilket dessutom ägde eller efter hand fick naturliga geografiska gränser. Detta rike såg sin själfständighet hotadt, kämpade framgångsrikt för sin frihet och höjde sig småningom till rang af en bland Europas stormakter samt blef förkämpe för den rena evangeliska läran. Så alstrades den »yfverborna» nationalkänsla, hvilken möter oss i Kunga Skald och Göta Kämpavisa — att icke tala om Atland. Ja ej ensamt den verkliga storhet Sverige ägde var denna känslas grund; äfven till ali den ära sagan lät de gamla göterna vinna, betraktade man sig som naturlig arftagare. Finnarna åter saknade alla dessa villkor för nationalkänslans väckande och höjande. Innan de hunnit bilda någon enda stat, angrepos de af mäktigare grannar, och deras område eröfrades bit för bit. Mot öster var detta område icke naturligen afgränsadt, och hafvet i väster blef icke en skyddande gräns, utan en förbindelseled mellan svenskarnas hufvudland och deras utposter i »österlanden». Så blef redan själfva det geografiska begreppet Finland något som gång efter annan växlade med fredssluten, och på karelarne ställdes upprepade gånger den fordran, att de skulle lära sig betrakta såsom fiender de stamförvanter, med hvilka de nyss förut delat ljuft och ledt. Denna orimliga fordran alstrade verkligen en yttring af finsk nationalkänsla, men denna blef af rätt egendomlig art. När »storfurstarne» i Stockholm och Novgorod eller Moskva krigade med hvarandra, då