44 seklernas arf. Under det förra herskar äfven här auktoriteten, särskildt den kyrkliga, så godt som oinskränkt. Ända till stora ofreden var akademin föga annat än en prästskola; vetenskapen om världen var en piga åt vetenskapen om Guds rike: »philosophia ancilla theologiae». Copernicus' uppfattning af världssystemet, framställd 1543, förkastades ännu 1707 i en Åbo-disputation obetingadt, bland ähnat emedan den stred mot skriftens tydliga ord. Och äfven de djärfvaste vågade ej framställa denna nya lära annat än såsom en intressant hypotes, om hvilken hvar och en finge tro hvad han ville. Helt annorlunda gestaltade sig den vetenskapliga forskningen under följande sekel. Härutinnan, om i något afseende, bär »frihetstiden» sitt namn med rätta och med ära. Oförskräckt går vetenskapen nu sina egna. banor, och vid seklets slut tänker och skrifver man i Åbo så fritt, att det väcker eftervärldens förvåning. Naturligtvis bygger man därvid i många afseenden på de vetenskapliga resultat, som vunnits i Europas stora kulturländer. Men för ett land så aflägset och afskildt som Finland och med så ringa kulturella hjälpmedel är ju redan det af allra största betydelse, att vetenskapsmännen vaket följa med den allmänt-europeiska kulturutvecklingen och göra ungdomen bekant med det nyaste och bästa denna alstrat. leke kan man därför beskylla Åboprofessorerne för okritiskt nyhetsmakeri. Det nya pröfvas noga och pröfvas framför allt ur synpunkten af den verkliga nytta det kan bringa den ungdom man undervisar och genom denna Finlands folk. Ty universitetslärarens hufvuduppgift är allt ännu att utbilda tjenstemän och lärare åt folket. Denna upp-