46 seklernas arf. Så afhandlar man ej blott jordens svedjande, kärrodling och ängsmask, utan man författar akademiska lärdoms-prof äfven om äppelträd och bärbuskar, om kryddgårdar och blomstergård af inhemska växter, vidare om boskapssjuka och brännetorf, sjöfågels ans och vård, lax-och sikfiske, takskiffer, timmerhygge och brädsågning, ytterligare om införande af potatoes, silkesmaskar och amerikanska näfverbåtar, slutligen om storskifte, koppympning och liks begrafvande i kyrkor och kyrkogårdar. Men detta ekonomiska arbete hade äfven sin ideella sida. Det byggdes, såsom redan är antydt, på naturvetenskaperna, och det kunde träda i nära förbindelse med historien och geografin. För att rätt kunna verka för sitt land och sitt folk måste man känna dem; och enhvar kunde bidraga härtill genom att på sin ort samla notiser dels om socknens, stadens eller landskapets historia, dels om naturförhållanden, allmogens seder och bildningsgrad m. m. Dessa notiser kunde sedan af samlaren själf eller någon annan bearbetas till vetenskapliga afhandlingar. Så blef äfven vetenskapen fosterländsk. Och slutligen är att märka, att detta odlingsarbete blef föremål också för poetisk behandling. »Vitterheten» afgränsades under detta tidehvarf allt annat än skarpt från vältalighet och vetenskap. Vittert var allt som hade en tilltalande yttre form, och den för-nuftsmässighet, som herskade i vetenskapen, hade äfven tagit vältalighet och poesi tillfånga under sin lydnad. Öfverallt ville man på samma gång gagna och behaga. Så är det ock naturligt att akademin, »Aura», blef »sånggudinnornas hem» alldeles i antik mening, d. v. s. att dess »muser» representerade både vetenskap, väl-