7 o seklernas arf. År 1791 försvarade Franzén offentligen en akademisk afhandling, på hvilken han blef docent. Den bär titeln »Kort historia om det mänskliga talet, tecknad i fyra åldrar; första delen (Historiola orationis humanae quat-tuor aetatibus descriptae, pars prima). Denna del handlar om mänsklighetens »gosse- eller barbariska ålder». År 1795, just innan Franzén begaf sig ut på sin stora europeiska resa, utgafs början af andra delen, hvilken skulle omfatta 'folkens »ynglinga- eller poetiska ålder». Någon vidare fortsättning utkom dock ej. Den som vill ha ett prof uppå huru fritt man vid seklets slut tänkte och skref i Åbo, han må läsa denna afhandling. Dess första del stöder sig, i frågan om språkets ursprung, på den skotske forskaren lörd Monboddo, hvilken af vår tid hedras såsom en af Darwins föregångare. Hans samtida i det brittiska riket öfveröste honom dock med hån och smädelser, för att han vågat påstå att språket uppstått ur läten, som ursprungligen varit djuriska; men det nittonåriga docentämnet i Åbo förklarar oförskräckt, att Monboddo vunnit priset öfver alla som skrifvit rörande detta ämne. Därför kan också Franzén utlägga språkets ursprung på ett sätt, som står i full samklang med vår tids uppfattning af frågan. Visserligen kunde någon, säger han, mot hans sätt att betrakta saken anföra bibelns ord i första Mosebok. Det berättas där, huru Gud förde fram alla djur till Adam, för att han skulle ge dem namn. Men detta, säger Franzén, är ingenting annat än en poetisk bild, lämpad efter de människors uppfattningsförmåga, för hvilka denna sak framställdes. »Filosofen» däremot — d. v. s. vetenskapsmannen — finner däri lätt den mening, att människorna benämnt djuren efter de läten dessa låta höra.