finsk lifssyn. 69 Må hon, må denna drömda bild af en oskyldig maka din känslas eld, som flammar vild, med blygsamhet bevaka, att på din kind, då du, plötsligen röjd, som en julklapp bland syskonen hamnar, ungdomens rosor må lefva, till fröjd för din mor, som dig forskande famnar. * Grundtonen i denna på engång praktiska och poetiskt ideella lefnadsfilosofi anges redan i »Människans anlete». Det är känslan af högheten och skönheten i människans uppgift och bestämmelse som här bryter fram och hvilken bildar den skarpast tänkbara motsats mot ytterligheterna i de franska tidsriktningar, som beherskade samtiden, särskildt i Sverige. Upplysningsfilosofin ledde ju ofta till ren materialism, människan betraktades som en maskin. Eller åtminstone ansågo de »upplyste» massan af människor vara föga bättre än fän ad, då de voro fångna af »fördomar». Och naturdyrkan väckte likaså en stark känsla af människans skröplighet, då hon aflägsnat sig från det ursprungliga fullkomlighets tillståndet. Men i denna dikt prisas tvärtom människan såsom en »länk från änglarna till djuren», ja såsom kronan i skapelsen, vid hvars anblick själfva »änglaskaran står betagen». Huru hade den tjuguettårige magistern kommit till en sådan fast tro på något som så bjärt stred emot tidens allmänna åskådningssätt? Svaret på denna fråga finna vi i hans förstlingsarbete på det vetenskapliga området.