72 seklkrnas arf. Den på erfarenheten och förnuftet stödda veten-v skapen kan förbli i fri och obestridd besittning af sitt område. Allraminst kunna bibelns utsagor göras gällande däremot, eftersom de äro poesi. Men om människan kan lefva ett lif, där vishet, religion och poesi äro ett, då är ju detta lif högre än den ensidigt förnuftiga själsverksamheten, och förnuftet har ej att mästra hvad detta högre lif kan bjuda. Och om ett sådant högre lif redan förutsätter en viss grad af kultur, då kan ju ej Rousseaus åsikt om det rena naturtillståndets företräden vara berättigade. Franzén hyllar visserligen Rousseau såsom »den mest vältaliga filosof efter Plato», men han framhåller att mänskligheten helt enkelt ej kan stanna i det rena naturtillståndet, den måste utveckla sig och gå framåt. Utvecklingstanken framställer sig ju helt naturligt för historiker och kulturarbetare, sådana som både Porthan och Franzén voro, och den intar en ledande plats äfven hos Lessing och Herder. Franzén egnar ock i sin afhandling (början af andra delen) mänsklighetens utveckling en entusiastisk hyllning, ja man kunde säga en hymn på latinsk prosa. Hvilket herrligt skådespel är det ej att se huru människan, fi an att ursprungligen ha varit blott ett djurs vederlike, småningom höjer sig till herravälde öfver jorden, utforskar världsrymdens hemligheter lika väl som det inre själslifvet^ rike, bildar samhällen och stater, omspänner jordklotet med samfärdselns länkar, intränger i gudalärans mysterier och skapar sig en ny värld i fantasin. Men, kunde man säga, om det är blott ungdomsåldern som har denna högsta enhet mellan vishet, religion och poesi, då har ju en senare tid dock gått tillbaka,