finsk lifssyn. 73 eftersom denna enhet ej mera finnes. Det var ock just denna slutsats romantiken sedermera drog; det var därför den flydde till medeltidens sagovärld. Äfven Franzén erkänner möjligheten af en sådan tillbakagång; det synes redan däraf att han såsom folkens fjärde ålder (den tredje är filosofins, historiens och vältalighetens) upptar gubbåldern eller dekadensens period (aetas corrupta), representerad af öfverförfining och öfverförnuftighet. Men denna tillbakagång behöfver ej drabba hela mänskligheten: om än enskilda folk träffas däraf, så kunna andra i deras ställe upptaga utvecklingens sak såsom sin och därigenom föra det hela framåt. Och ett sådant ännu ungt folk har Franzén för sina ögon. Likasom han ej behöfde söka medborgar dygden i Grekland eller Rom, likaså lefde en stor del af finska folket i »den poetiska åldern». Lefnadssättet är naturenligt och patriarkaliskt; alla förbindas af inbördes välvilja. Och på samma gång är äfven folket poetiskt. I de södra delarna af landet och vid kusterna — säger redan Porthan i sin afhandling om den finska poesin (1778) — hade visserligen det svenska inflytandet och äldre tiders oförståndiga renlärighetsnit kommit runosången att utdö; men i Savolaks, Karelen och de aflägsnare delarna af Österbotten finns det knappast någon fullvuxen som ej skulle våga sig på att sammansätta en runa, och det finns knappast något förhållande i lifvet som ej ger anledning till sång. Och i denna diktning möta oss samma ungdomsålderns kännetecken som hos Homeros och Ossian. Inbillningskraften har det friaste spelrum; visheten, kunskapen om alltings ursprung, har stor betydelse, och andeväsen framträda såsom styrande människornas öden. Religion, vishet och poesi äro således äfven här ett.