härstamningen. 81 där alla dessa släkter känna sig äga sin rot, äfven om stamfadern möjligen kommit från annat håll, såsom fallet var med den äldste kända Lithovius. Likaså bibe- * hålles ofta det engång valda yrket ganska segt: fädernesläkten har att uppvisa fyra generationer tulltjenstemän, mödernesläkten lika många led präster och efter dem ytterligare fyra led borgare. Släkten Lithovius åter räknar sammanlagdt ett trettiotal präster. Allt detta tyder inom dessa släkter på en social nivå, hvilken knappast är underkastad andra förändringar än dem, som den allmänna kulturutvecklingen för med sig. Detta anges ock af att namnen på -us förbli oförändrade; ty när en person med ett sådant namn kom att intaga en samhällsställning mera olik den lärda eller borgerliga, då bortkastades ofta denna ändelse, ja för militären var detta obligatoriskt. Så finna vi i en annan gren af släkten Lithovius än den (rättare de) skalden tillhörde två namnformer snarlika dem han sedan använde i »Gröna kammarn i Linnais gård»: en fänrik bar namnet Lithou och hans bror, en civil tjensteman, kallade sig Lithov. Den förre var dock därjämte ryktbar genom alster af sin lärdom: han var nämligen en af den karolinska tidens mest ansedda latinpoeter. Men om han ock diktade på romaretunga och öfversatte sin militära titel till »signifer», så fick han dock ej använda ett latinskt »pedantnamn», när han bar kronans röck och värja. Med den antydda likformigheten i samhällsställning förbinder sig ock en annan omständighet: dessa släkter äro på ett egendomligt sätt befryndade med hvarandra. Redan biskop Terserus fann det under sina visitations-resor i Österbotten anmärkningsvärdt, att de flesta af landskapets präster och äfven andra »ståndspersons»- 6 *