en måiyare och en uppfostrare. IOI Efter hemkomsten erhöll den unge målaren småningom allehanda arbeten, hvilkas art visar att han fortfarande var på en gång handtverkare och artist. Än åtog han sig att utvändigt slätmåla kyrkor och klockstaplar, än att förse kyrkorna med mer eller mindre rik bildskrud. Aldrig öfverdrifven i sina anspråk, af fromt och kristligt sinnelag, men tillika gladlynt och skämtsam, förvärfvade han sig vänner hvart han kom och rekommenderades af den ena prästen till den andra. Det är möjligt att han i början dref sitt yrke i ett slags bolagsskap med fadern, eftersom han före dennes död 1761 hade på fädernegården »låtit förfärdiga» den nya gatbyggningen. Detta antagande styrkes äfven af att det var först efter faderns död han den 8 mars 1762 sökte och erhöll »beskydd» i Uleåborg, d. v. s. rätt att idka sitt yrke'på egen hand. Hans ansökan lydde: »Ädle och Högaktad Herr Borgmästare samt Högvälaktade Herrar Rådmän. Emedan jag utaf naturlig böjelse ifrån barndomen öfvat mig uti contrefejerie- och målare-konsten, så att jag nu thermed min näring förvärfva kan; thy och som thenne stad är min födelseort, är min ödmjukaste anhållan att härstädes få njuta beskydd. Och såvida målare och contrefeiare anses för fria konstnärer, så utbeder jag äfven i lika ödmjukhet den förmån att efter yppande tillfällen få göra resor till kringliggande orter, där arbete skulle gifvas, helst allena här i staden arbetet till min utkomst ej kan vara tillräckeligit, utom thet jag igenom dylika resor kunde vidare förkofra mig i min konst.» Härå resolverades att »som magistraten känner Toppelius för en karl af god frejd, så blifver han ock