en måiyare och en uppfostrare. IOI Efter sitt giftermål tyckes Michael Toppelius ha med än större ifver än förut egnat sig åt kyrkomålning af den art som tidens smak kräfde, och hvilken sonsonen tecknat på följande sätt: »Den tiden utbredde sig öfver hela landet smaken för målade bilder på kyrkornas väggar och inre takhvalf. Alla som trodde sig kunna måla ögon, näsa och mun grepo oförskräckt verket an och utstyrde kyrkorna med de besynnerligaste figurer, bland hvilka man ofta skulle haft svårt att skilja en kerub från en örn, därest icke ett bibelspråk därunder visligen tolkat bildens betydelse. Hvarje figur bolmade också vanligen ut ett moln, i hvilket man läste ett skriftens ord. Det var på denna bilderdyrkan Michael Toppelius med ungdomens dristighet byggde sitt nya bo och sina framtidsförhoppningar. När så mången kluddare hade sin utkomst af sådant, skulle icke då han, en lärjunge af Pasch och bättre invigd i konsten att skilja keruber från örnar, finna sin och sin Marias utkomst med samma arbete?» Sålunda blir ock hans konstnärsskap ett troget uttryck af tidens smak och kulturståndpunkt; men på samma gång afspeglar sig däri hans egen individuella läggning likasom hvad han i lifvet sett och lärt. Han kunde i sina kyrkomålningar ge starka uttryck åt de traditionella kristna föreställningarna, och då han i Paldamo skildrade yttersta domen, gaf han vid utmålandet af de osaligas kval och marter sin fantasi så fria tyglar, att skilderiet blef till och med bondenerver för starkt och måste delvis utplånås. Men han kunde ock gripa direkt in i den verklighet som omgaf honom, framställa lärjungarna som finska allmogemän, gubben Noach