|en måi/are och kn uppfostrare. 109 goda?» Men äfven vid ett sådant själfförsvar böra vi ej beherskas af personlig hämndlystnad, »som endast härflyter af grymhet eller ett slags vildhet i själen, en böjelse som vankläder vår natur, som kväfver ali mänsklighet, som bringar vårt sinne i den olyckligaste oordning och världen i den farligaste förvirring och som ej kan rättfärdigas af någon liden oförrätt». På samma gång som talaren sålunda bestämdt häfdar humanitetsuppfattningen, plikten att arbeta sig själf fram till största möjliga harmoni och förädling, har han en klar blick för* att detta kan ske endast i ett lagbundet samhälle, försvaradt af fosterlandsälskande medborgare. Visserligen nämnes i talet fosterlandet icke uttryckligen, men säkerligen var det händelserna under det pågående kriget som erinrat honom om nödvändigheten af skydd mot »missgärningsmän» och »våldsver-kare». Och vi sakna ej heller, såsom vi strax skola få se, ännu direktare uttryck för hans fosterländska tänkesätt. Han prästvigdes i juni samma år han höll detta tal och förordnades till pastorsadjunkt i Nykarleby. Här stannade han i ett årtionde, ty han fann här en verksamhet, som stämde väl öfverens både med den uppfattning han i sitt tal utvecklat och den praktik han under studentåren haft. Han blef barnauppfostrare, »pedagog». T ( Pedagogin i Nykarleby var, likasom i öfriga finska småstäder, en läroanstalt för bibringande af de mest elementära kunskaper; dock berodde det mycket af lärarens nit hvilken utsträckning undervisningen fick. Den skola, till hvilken den unge prästen kom, hade dessutom något för densamma och ett par andra peda-gogier egendomligt: den var samskola, eller som det i