styäkt arfvet. smittan varit så allmän, att man icke gaf mig någon utsikt om arbete där; och dessutom afskräckte mig den omständigheten, att samma församlings präst beifrat koppympningen och vaccinationen, dessa människopåfund, såsom af en sann kristendom fördömliga.» Så mycket svårare och mera mångskiftande var det motstånd, som ej sällan mötte från allmogens sida. Men Topelius använde skickligt sin kännedom af folkets språk till förmån för den sak han dref, och han förstod äf^en i öfrigt att ställa sig på allmogens ståndpunkt. Så t. ex. mötte han i Frantsila den »minst förmodade» svårigheten, att ett rykte tillskref den gångbara koppfarsoten den omständighet, att vaccinen tagits från djur och därför var af så dödande art. »Det hade, säger han, varit ett fåfängt försök att under sitt rätta namn anmäla den nya ympningen. Jag kallade den stundom: ett nytt sätt att bibringa koppor (uusi istuttamisen muoto) stundom ett lindrigare slag af koppor (huokiambi rupulin laatu), till hvilkets införande och utbredande jag på hög befallning var utskickad. Med möda öfvertalades föräldrarna till nio barn att våga ett försök.» Allmännaste hindret vållades dock af trögheten. När Topelius ankom till en socken och vaccinationen kungjordes i kyrkan, kommo stundom ganska få af allmogen till samlingsstället. Men den unge läkaren gaf sig icke: han for från gård till gård och talade med föräldrarna och »gick sällan miste om ändamålet». Vanligen hade han med sig från den ena socknen till den andra ett vaccineradt barn, från hvilket han sedan direkt tog vaccin åt andra. Detta, samt vaccinblem-mornas »likhet med naturliga koppor, de dem åtföljande lindriga symptomen, själfva ympningssättet, allt bidrog