I 20 si^äktarf vet. som själf mante inställde sig. »Ej en gång den nära förestående fara, hvari de sågo sina barn sväfva, var mäktig att väcka dem till omtanka eller till medlidande öfver dessa värnlösa varelser. Föreställningar och böner voro merendels förgäfves. Endast hotelser, hvilka mine följeslagare stundom tilläto sig att hviska åt vederbörande, och fruktan att sätta sig emot öfverhetens välgörande inrättningar, visade någon verkan. Större delen ansåg ympningen som ett ingrepp i försynens rättigheter. Men det gafs också en moder, som af den orsak höll sig undan, att hon fruktade vaccinationens skyddande kraft och ville bli af med sina barn genom de förväntade dödande kopporne. Söndagen den ii, då denna moder var rester till kyrkan, vaccinerades barnen henne ovetande, och hon led därtill den förödmjukelsen att ifrån predikstolen höra sitt omänskliga tänkesätt, likväl utan namnets yppande, allvarsamt bestraffas.» Under färden till Utajärvi hade Gustaf upprätthållit vaccinationen i Uleåborg, men då nu julferien inbröt, följde han Zachris på dennes nästa resa, till Pudasjärvi. Här var saken särskildt maktpåliggande, emedan en koppepidemi var i antågande från två håll: Kiiminki i väster och Kuusamo i öster. Det var vinter, en tid då kopporna eljes icke äro svåra, men nu »skulle man — berättar den unge läkaren själf — nästan ha fallit på den förmodan att farsoten, anande sin förföljelse och sitt slutliga försvinnande ifrån jorden, likasom med samlad styrka sökte utsträcka sin härjning», ty den visade sig i grannsocknarna i sin grymmaste gestalt. Så mycket mer kraftigt och metodiskt sökte man då att bekämpa fienden. Vaccinationen började i de byar