fältskären zacharias topelius. T 5 T nius, hvilken han redan tidigare träffat i Stockholm, där hon varit i pension — hon hemkom 1806. Utan tvifvel bidrog en vaknande böjelse för den nu femtonåriga flickan att ytterligare fästa honom vid Nykarleby. Så lefde han i denna stad halftannat år ett bekymmer-fritt och gladt lif. Men i början af 1807 fick han dock erfara, att »fattig man är ingen grefve». Såsom stipendiat var han förpliktad att lyda collegium medicum, ifall detta förordnade honom till någon annan befattning. Och när så landshöfdingen i Uleåborg, J. D. Uange, funnit nödigt att den ålderstigne provincialläkaren därstädes Carger skulle erhålla ett biträde, men ingen annan var villig att åtaga sig denna befattning, kommenderades Topelius den 8 januari 1807 härtill. Ett särskildt skäl hvarför just han utsågs var att han kunde finska, hvilket språk den tyskfödde Carger ej gittat lära sig, oaktadt han innehaft sin tjenst i öfver trettio år; han stod ock därför på allt annat än god fot med allmogen. Biträdets uppgift skulle företrädesvis vara att motarbeta den veneriska smittan, som var vidt utbredd i länet. Med detta förordnande var Topelius allt annat än nöjd. Carger själf hade ej velat ha något biträde, och den som utsågs härtill skulle naturligtvis då komma i en föga angenäm ställning. Men dessutom kände sig Topelius måhända äfven eljes stå på spänd fot till Carger. Gamle Michael, så stillsam han än var, gaf engång, enligt hvad Sara Wacklin berättar, Carger ett ganska hvasst svar. Doktorn hade funnit något fel i en af hans taflor, och då svarade målaren: — Det är ju möjligt att där finnas fel; men då låter jag hela världen se dem; doktorn åter låter jorden gömma de misstag han begår.