148 släktarfvet. Hade nu detta yttrande fällts förrän sonen förordnades till Cargers biträde, så hade detta icke förbättrat hans aktier hos doktorn, hvilken ej heller som läkare stod högt i anseende. Vare sig nu att detta skäl medverkade eller icke, nog af: Topelius anhöll (den 13 februari) att få slippa. Han betygade visserligen sin »vördnadsfulla tacksamhet för detta prof af höggunstigt förtroende», men fortsatte, med den för honom karakteristiska kortheten i uttryckssätt: »Vetande min plikt att hörsamma Kongl. Collegii befallning, vågar jag likväl att, i anseende till en nästa sommar påtänkt resa till Stockholm för att fullgöra det återstående af min kirurgiska kurs, allerödmjukast anhålla att få undanbedja 111ig sagde beställning. Denna orts behof af läkare, förnämligast till motande af en vidsträckt venerisk smitta, behagade Höglofl. Kongl. Collegium taga i nådig åtanke, helst länelazarettet i Vasa är i detta afseende otillräckeligit. — Och äfven här är finska språkets kännedom en oumbärlig egenskap.» Hans begäran understöddes kraftigt genom en skrifvelse från stadens magistrat, som »med bekymmer» inhämtat att staden löpte fara att »förlora en både skickelig och dessutom älskad läkare och att blifva satt i den äfventyrliga belägenhet att en längre tid vara alldeles utan såväl medicinskt som chirurgiskt biträde». Och anförde magistraten, liksom Topelius, att »vine-riska(!) smittan här å orten äfven beklageligen blifvit nog gängse, den Herr Candidaten Topelius, såsom kunnig i finska språket, genom ej mindre förtroende än sin skickelighet med framgång på åtskilliga ställen curerat». I anledning häraf anhöll magistraten allerödmjukast att