i56 siäktarfvet. är det icke nog i befordringsvägen. Jag anser dig nn ungefärligen så som en präst utan pastoralexämen, och jag spår dessutom snart en ytterligare författning, i kraft hvaraf knappt någon läkaresyssla besättes med andra än promoverade doctorer. Det är icke nu mera den i allmänheten kända, utan den documenterade skickligheten som i våra dagar skall tränga sig allestädes fram och lämna den andra långt bakefter sig. Denna esprit hafva våra befordringslagar nu mera allmänt antagit både för theologer och medici. Skall du därföre icke kunna slå två flugor med en smäll? Jag skulle ej så allvarligen yrka därpå, om jag icke med visshet kände dina partier i din väg vara åtminstone jämngode med de fleste medicinae doctorers här i landet, om icke öfvergå någras. Det är kanske endast din egen blygsamhet som håller dig tillbaka, och som, ehuru annars alltför berömvärd, jag likväl nu ville recommendera dig att moderera med en par glas god punsch. — Se på Bror Gustaf! han är af en annan caliber. Han går på med sina tentamina friskt och tänker förmodeligen på candidatexamen utan farhåga . . Summa: Du måste bli doctor, om du vill eller icke. Courage göret och liten smula verksamhet — de böra icke brista dig!» Man ser huru den äldre brodern allt fortfarande vill stöda den yngre åtminstone med råd och uppmuntran. Och huru liflig del han tar i Zachris' förehafvanden synes af att han äfven vill veta hvilka förbindelser Zachris iklädt sig för framtiden såsom »länets veterinarius»; så frågar han: »Du har väl rättighet att också lika väl agera människoläkare som förr? Söka befordran etc. ?» Men redan i samma bref omtalar han krigsfaran, och snart komma liknande underrättelser äfven från Uleå-